Som jag beskrivit i tidigare bloggar är processen enbart för att få en tid hos Registro Civil i Marbella så komplicerad, att när man väl lyckas erhålla en har man nästan panik för att något ska ske som gör att man missar den. Tänk om jag är så sjuk att jag inte kommer upp ur sängen? Tänk om bilen inte startar när jag ska köra dit? Tänk om jag inte hittar någon parkering..?

Den sista tvångstanken är den minst orimliga och var faktiskt nära att hända mig. Registro Civil i Marbella är inrymd i samma slitna byggnad som tingsrätten, ett stenkast från nationalpolisens kontor vid den gamla ringvägen och långt från några offentliga parkeringsgarage. Eller, rättare sagt, så finns det i närheten ett konstigt garage som är i kommunal ägo och tills vidare gratis, men det var denna förmiddag naturligtvis fullt och det stod bilar i kö utanför.

När jag hade cirkulerat i mer än 20 minuter började jag bli orolig. Min tid klockan 11.30 närmade sig och om jag tvingades ställa bilen väldigt långt bort skulle jag inte hinna fram. Till slut parkerade jag bilen på en bakgata som var tvåfilig och där ett halvdussin bilar före mig förvandlat den ena körfilen till ett parkeringsfält. Medan jag raskt vandrade iväg tänkte jag att om jag såväl fick böter som bilen bortbogserad så var det värt det, framför att missa min tid.

Trots jäkten var jag framme med drygt tio minuters marginal. Jag visste sedan tidigare att man ska slå in i automaten vid entrén den femsiffriga kod som jag fick vid bokningstillfället, för att få ut ett kvitto som bekräftar att jag mött upp. Väntsalen var full, och det fanns inte en enda ledig sittplats. En mager guardiacivilpolis stod vakt bredbent framför korridoren som leder in till Registro Civil och precis bakom honom fanns en lång träbänk som var tom.
–Får jag sitta här, frågade jag polismannen försynt?
–Nej, det går inte. Ni måste vänta i salen på att ert väntnummer kommer upp, svarade han barskt.

Jag ställde mig längst bort och tog diskret bilden till den här bloggen. Jag hade garanterat fått banning om mitt tilltag inte passerat obemärkt förbi.

En väktare avlöste guardiacivilpolisen framför korridoren och strax kom en äldre herre fram till honom. Trots att jag stod i andra änden av salen kunde jag höra att mannen var hemmahörande i Oropesa del Mar (Castellón) och att han behövde uträtta något brådskande ärende. Vakten framförde lojt att utan bokad tid är det omöjligt att bli betjänad. Den äldre mannen försökte insistera, men tvingades slutligen gå med svansen mellan benen.

Guardiacivilpolisen gick bort till vakten och nu hörde jag hur de diskuterade den kaotiska situationen på registreringsmyndigheten.
–Nu ska de ändra systemet igen.., sa vakten uppgivet och tillade:
–Istället för att sprida ut uppgifterna så handlägger de dessa ärenden samma tider som de tar emot bokningar. Då går det som det går…

Mitt tjuvlyssnade avbröts bryskt av ett gällt ljud, som förkunnade att det var dags för nästa i kön. Till min förvåning såg jag att det var mitt nummer som kommit upp överst på bildskärmen. Det var fem minuter före avtalad tid,

Nu var det inget problem att passera, i det här fallet vakten, och gå längst in till sal nummer fyra, som är avsedd för medborgarskapsärenden. Jag kände direkt igen den storväxta tjänstekvinnan från mitt förra besök och hon verkade göra detsamma. Hon mötte mig nämligen med ett vänligt leende. ”Det borde vara ett bra omen”, hann jag tänka.

Anledningen till att jag var där för andra gången var som bekant att det vid mitt första besök saknades ett papper. Då min mamma avsade sig sitt flicknamn när hon gifte sig och aldrig återtog det så behövde jag presentera ett intyg som styrkte hennes ursprungliga efternamn. Detta då det blir mitt andra efternamn som spansk medborgare. Dokumentet fick beställas i form av utökat personbevis från Sverige. Till skillnad mot ordinarie personbevis så kan det utökade endast utfärdas på svenska och jag var därför tvungen att vid mottagandet i Spanien anlita en legitimerad översättare, à 125 euro.

Nervöst överlämnade jag det femsidiga dokumentet med en massa stämplar på. Expediten läste igenom texten noggrant medan jag höll andan, bävande för vilken som helst typ av invändning. Men så frågade kvinnan om det som stod på en viss rad var min mammas flicknamn och efter att jag bekräftat strök hon över texten med en gul märkpenna och skred till verket.

Här vidtog ett idogt arbete, som bestod i att först häfta upp mina övriga handlingar som legat och väntat i tre månader, sedan lägga till det översatta personbeviset och därefter börja skriva en massa saker på datorn.
–Ditt hittillsvarande medborgarskap är franskt, eller hur?
–Nej svenskt!
–Visst ja, så var det.

Kvinnan fortsatte att trycka på sitt tangentbord.
–Du är medveten om att du nu gör avkall på ditt svenska medborgarskap, eftersom det inte går att ha båda?
–Ja, det är jag.

Flera gånger kom det in andra tjänstekvinnor i rummet och lade fram dokument som expediten signerade utan att titta på dem närmare. Det var uppenbart att hon har någon attestfunktion också på registreringskontoret.

Så ställde hon sig upp och gick bort med alla papper till en kopieringsapparat. När hon kom tillbaka började hon stämpla ”COPIA” i blått bläck på alla extra exemplar.

Jag satt hela tiden tyst och tänkte att det nog var bäst att inte störa kvinnan i processen. Till slut vände hon sig till mig igen.
–Härmed ska ni alltså svära in er som spansk medborgare. Svär ni trohet till Kung Felipe VI?
Frågan överraskade mig i sin formulering och jag svalde en impuls att säga att som journalist kan jag knappast lova att inte skriva negativt om den spanske monarken, om han inte sköter sig.
–Ja.

Den andra frågan kändes betydligt mer relevant.
–Svär ni att ni kommer att respektera och följa de spanska lagarna?
–Ja.

Sedan fick jag en mumlande tredje fråga som gällde huruvida jag var införstådd med att om jag bryter mot något av mina två tidigare löften så riskerar jag att bli fråntagen det spanska medborgarskapet.
–Ja.

Så fick jag signera min deklaration i fyra exemplar, av vilka jag fick en stämplad kopia. Expediten häftade rutinerat ihop den tjocka luntan av dokument som just förvandlats till en spansk medborgares handlingar och förkunnade:
–Då du är registrerad i Málaga så kommer vi att skicka alla papper dit, så att uppgifterna läggs till i systemet. Du får ge dem lite tid innan du ber om ett utdrag.
–Jag väntar ett par veckor alltså?

Expediten skrattade till.
–Ett par veckor? Snarare en och en halv månad, kanske två… Det är inte bara ditt ärende vi har att handlägga.

Jag frågade vad som sker härnäst och hon förklarade att så vitt det gällde Registro Civil är allt klart. Nästa steg är att erhålla det uppdaterade utdraget från registreringsmyndigheten i Málaga, vilket intygar att jag nu inte bara är född i Málaga, utan sedan den 1 oktober 2024 (klockan 11.34) även spansk medborgare. Med den handlingen ska jag infinna mig hos Policía Nacional för att erhålla spansk legitimation.
–De kommer att informera dig vidare samt beslagta ditt svenska pass, avslutade damen.

Den sista uppgiften motsade allt jag hört hittills från initierade källor, vilka gör gällande att man i teorin inte kan behålla sitt svenska medborgarskap men att det i praktiken inte är någon myndighet som kollar upp att man avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. I dokumentet som jag just hade signerat står det också uttryckligen att jag gör avkall på mitt svenska medborgarskap.

Jag tackade damen och gick ut. Kanske hade jag väntat mig någon typ av formell gratulation eller så, men detta uteblev. Det är kanske när allt kommer omkring inte så märkvärdigt, då jag räknat ut att omkring 2.000 personer om året svärs in som spanska medborgare, enbart i Marbella.

När jag klev ut i den vackra höstsolen kände jag mig lite annorlunda - fast samtidigt inte. Officiellt var jag plötsligt spanjor och inte längre svensk, men detta intygades än så länge endast av ett A4-blad med min namnteckning och en stämpel på. Riktigt spansk blir jag kanske inte förrän jag har min ”DNI” med mitt foto på, och det ser ut som att jag får vänta tålmodigt ytterligare en tid på detta.

I vilket fall har jag äntligen lyckats erhålla medborgarskap i det land där jag föddes och levt större delen av mitt liv. Det känns helt rätt. Efter att ha bevakat de spanska nyheterna i Spanien i mer än 30 år kommer jag för första gången att själv kunna rösta i nästa spanska riksval.

Mitt nya medborgarskap får smälta in långsamt. Några förändringar har jag redan hunnit fundera på. Bland annat kommer jag i spanska sammanhang att bruka mitt spanska förnamn, Andrés, istället för det svenska. Inget ont om Mats, men det har alltid varit komplicerat att få spanjorer och speciellt andalusier att förstå, och än mer uttala, namnet.

Så trots att jag inte får behålla mitt svenska medborgarskap påbörjar jag nu något av ett dubbelliv. Professionellt och med alla mina bekanta hittills kommer jag fortsatt att vara Mats, men med mina nya och hittills inte bekanta landsmän blir det Andrés som gäller. Brukar man inte säga att ”kärt barn har många namn”..?

P.S. Min bil stod kvar när jag återvände till den och inte heller hade någon bot fästs under vindrutetorkarna. Jag parkerar redan som en riktig spanjor!