Det är naturligtvis inte så att jag ångrar mitt beslut att byta medborgarskap och bli en riktig spanjor. Bara det faktum att det för första gången står rätt födelseort (Málaga) i mitt pass utgör en personlig triumf. Däremot har de byråkratiska hindren bara växt, ju närmare det förväntade slutet på processen jag kommit. Det är helt klart så att argumentet att det spanska passet gäller i tio år och är både billigare och enklare att skaffa än det svenska, inte är tillräckligt i sig för att överväga ett byte av nationalitet.

I min senaste blogg beskrev jag hur mitt första försök att få DNI och pass misslyckades på grund av ett ofullständigt personbevis. Trots att det angavs i detsamma att jag erhållit spanskt medborgarskap, krävdes ett särskilt tillägg om att det aktuella intyget utfärdats specifikt för att erhålla det första spanska ID-kortet, respektive passet.

Att skaffa sig detta särskilda personbevis< från Registro Civil var, inte helt överraskande, ganska komplicerat. Det behövde beställas via justitiedepartementets hemsida, som har en tendens att strula. Med min digitala namnunderskrift lyckades jag visserligen beställa intyget för utfärdande av ID-kortet, men sedan visade det sig att att det tillåts bara en ansökan per individ i veckan… Så trots att jag fick per mejl det första intyget redan dagen efter ansökan, var jag tvungen att vänta ytterligare sex dagar innan jag ens tilläts begära personbeviset för passet.

När det andra intyget också anlände inom ett dygn efter ansökan, torsdagen den 31 oktober, gick jag omedelbart in på polisens hemsida för att boka tid. Det visade sig dock vara tekniskt omöjligt, då sidan vägrade acceptera någon av mina legitimationer. Istället försökte jag boka via samma telefonummer som förra gången, 060, men det var en ännu större mardröm. Jag ringde om det numret minst tio gånger, men lyckades inte komma fram till en fysisk person som kunde betjäna mig.

Jag bestämde mig då för att åka till passexpeditionen i Marbella och försöka inte bara få en tid, utan kanske till och med ID-kortet och passet utfärdat på en gång. Jag hittade en parkeringsplats på samma ödetomt som senast och den första expediten jag träffade på på poliskontoret var samma poliskvinna med hästsvans som betjänade mig första gången, hon som beklagade besvären. Tyvärr visade det sig vara omöjligt att bli betjänad utan bokad tid, men däremot hade de vänligheten att ge mig en tid direkt efter långhelgen, tisdag den 5 november klockan 10.48. När jag väl fått min bokning sa expediten: ”Det är inga problem om du vill komma tidigare, så länge du har en tid inbokad.”

Lite snopet kändes det ändå, då jag hade hoppats att få mina spanska legitimationshandlingar just den dagen jag tagit mig till polisstationen. Anledningen var att det var min och min fru Carmens silverbröllopsdag och det hade varit roligt att överraska henne vid den lunch som vi hade bokat på en restaurang, genom att lägga upp min DNI och passet på bordet.

Hur som helst. Tisdagen den 5 november var jag på passexpeditionen redan klockan 09.15, då jag skulle iväg och intervjua Årets Svensk på Costa del Sol (…) efter det. Det var en del som väntade före mig, men jag blev kallad efter knappt 20 minuter.

Bordet som jag hänvisades till visade sig vara dubbelt bemannat. En blond civilklädd kvinna satt intill en ung skäggig man i polisuniform vid tangentbordet. Jag tolkade det som att kvinnan var en arbetsledare som höll på att utbilda en ny tjänsteman, men ganska snart skulle det visa sig att båda var ganska gröna.

Jag hade alla mina papper och andra handlingar i en stor mapp med blixtlås. Först bad kvinnan om min NIE och jag gav henne mitt gröna certifikat. Då bad hon mig om NIE-kortet och när jag förklarade att jag som EU-medborgare inte har något sådant såg hon konfunderad ut, och behövde gå till ett annan bord för att rådgöra. När hon kom tillbaka bad hon istället om mitt personbevis. Jag gav henne båda som jag hade med mig och förklarade att det första var för DNI och det andra för passet. (Det visade sig att det som saknades i mitt förra personbevis var en enda mening på slutet, som anger att dokumentet gäller för första ID-kortet, respektive första passet…).

Hanteringen av mina papper gick långsamt. Expediterna konsulterade mina papper och varandra upprepade gånger, och för varje tvekan hoppade mitt hjärta över ett slag. Så fick jag plötsligt en fråga som blev direkt komisk.
–Var är du född? undrade den kvinnliga expediten plötsligt, trots att hon nyligen fått inte ett utan två personbevis av mig.
–Málaga, svarade jag raskt.

Jag önskar att jag hade kunnat fotografera expeditens uttryck i det ögonblicket. Hon såg ut som ett levande frågetecken. Det fanns inte i hennes sinnevärld att en utlänning som just erhållit spanskt medborgarskap vid 58 års ålder kunde vara född om hörnet. Jag fick insistera, för hon hade svårt att tro mig. Detta berodde till synes på att de haft så svårt att läsa den sirliga handstilen i min födelseattest att de trodde att det var skrivet på ett främmande språk…

Insikten om att jag var född i Spanien krävde en ny konsultation med en mer rutinerad expedit, och för ett ögonblick befarades att hela processen skulle behöva göras om från början. Som tur var accepterade systemet slutligen en nationell utlänning. Mitt ID-kort skrevs ut och när jag bad att betala med kreditkort strulade kortläsaren. Det fick bli tolv euro kontant istället, och där uppstod vissa växlingssvårigheter. Något kvitto fick jag inte, något anmärkningsvärt för att alla som någon gång införskaffat ”timbres” i spanska tobaksaffärer för allehanda myndighetsärenden.

Passet gick betydligt snabbare att få fram. Detta trots att även printern strulade och jag tvingades få ut passet vid ett annat av borden. Det ledde till att jag fick mitt pass av expediten med hästsvansen, som nu alltså betjänade mig för tredje gången på ett par veckor.

Här borde denna bloggserie om mitt spanska medborgarskap ha avslutats, i triumf. Om det inte vore för en liten hake! Jag visste sedan tidigare att det behövs ett särskilt intyg som anger att svenske Mats Andrés Björkman som tidigare haft NIE-nummer X… är samma person som spanske Mats Andrés Björkman Urwitz, med NIF-nummer … Detta för att kunna handlägga diverse ändringar hos olika myndigheter, på el- och vattenabonnemang med mera.

När jag frågade de två oerfarna expediterna om detta intyg hade de ingen aning vad det var jag pratade om. Därför framförde jag på nytt min ansökan till den man som bistått och som var betydligt mer insatt. Svaret jag fick var att ”certificado de concordancia”, som dokumentet kallas, måste begäras av utlänningskontoret, vilket ligger vägg i vägg med passexpeditionen. När jag gick dit fick jag dock beskedet att jag måste boka tid, vilket endast kan göras via nätet. Jag fick med mig en liten pappersremsa med instruktionerna.

Väl hemma fann jag, inte till min förvåning, att webbadressen på pappret inte var korrekt. Jag lyckades finna den korrekta sidan och efter flera försök boka en tid på utlänningskontoret i Marbella. Närmaste lediga tid var tio dagar senare. Samtidigt har jag fått instruktioner om att jag även måste fylla i och skriva ut en ansökningsblankett som ska medtagas, tillsammans med ett kvitto på betalad handläggningsavgift på drygt sju euro. Detta formulär har i skrivande stund varit fullt omöjligt att få fram. Det är tur att jag har mer än en vecka på mig att fortsätta slita mitt hår!

Det blir inte mindre irriterande när jag får höra av en bekant till mig, som fick sina spanska identitetshandlingar en vecka före i en annan ort i Spanien, att i hennes fall skrev passpolisen ut det aktuella intyget åt henne på samma gång och utan någon extra kostnad.