På Trettondagen är jag ute och spanar på Paseo Marítimo. Då myllrar de söta spanska ungarna lyckligt omkring med sina prylar. Tidigare år har jag noterat en övervikt av sparkcyklar, fjärrstyrda bilar, dockvagnar och rullskridskor.
Detta år var det en sak som gällde: en cykel. Riktiga, fina små cyklar i lila, grönt, illblått eller chockrosa. Barnen cyklade saligt omkring, ibland med hjälp av stödhjul.
Livet är egentligen som en enda lång cykelfärd. Det gäller att lära sig cykla så fort som möjligt. Att inte vingla, ramla i diket eller krocka med något som gör ont! Ibland skulle man behöva stödhjul!
Min första riktiga cykel fick jag när jag var sex år. Den var gul och begagnad. Jag var den första ungen på vår gård som hade cykel, så jag blev medelpunkten för ett tag. Lekkamraterna fick stå på led för att få låna underverket en liten, liten stund. Någon förälder sprang bakom och höll i pakethållaren. Jag minns den obeskrivliga lyckan när jag en dag upptäckte att jag cyklade alldeles själv, utan uppehållande verksamhet.
Man cyklade alltid, i ur och skur. Till skolan, till lekplatsen, ut på söndagsutflykt med mamma och pappa. Cyklandet var en livsstil, inte många hade bil. Att ”vara ute och cykla” ansågs fullkomligt normalt och riktigt och bra, medan det idag kommit att betyda motsatsen.
Här i Spanien är jag ofta ”ute och cyklar”. Som när jag ställer mig i fel kö på någon blankettinstitution, och efter två timmars väntan skamset måste börja om framför en annan lucka. Då skulle man behöva stödhjul!
Att vara ute och cykla på riktigt verkar vara ganska livsfarligt i detta land. Jag är i alla fall glad att ha så mycket bilplåt som möjligt omkring mig. Här finge jag väl hoja omkring på strandpromenaden bland alla barnen! Min andra cykel kom i tioårsåldern. Den var begagnad, liksom den första, och lite för stor. Därför var sadeln nersänkt med en lustig konstruktion som inte såg klok ut. Men en sådan hade nästan alla, så det gjorde inget. Huvudsaken att det gick att cykla! Min nuvarande cykel är en 30 år gammal Crescent. Den är rosa, och fortfarande riktigt fin. Men den börjar rosta där i uthuset på landet, och deppa för att den inte får komma ut och se sig om. Men nästa sommar SKA det bli av! OM jag hittar cykelnyckeln, och OM man fortfarande får cykla utan cykelhjälm! En dylik mojäng är så hemskt ful, och förvandlar frisyren till en spretig kvast.
Det är noga med detaljerna, annars kan man gå på pumpen. Som framgår av följande berättelse. Det kom en gång för länge sedan ett vykort till Åhlén och Holm i Insjön med denna lydelse:
”Jävla Åhlén å Holm! Jag är arg för att jag inte hittar pumpen till cykeln ni skickade. Har letat överallt. Vänligen skicka genast en ny!
Erik Johansson, Pjättehult. P.S. Nu har jag hittat pumpen.”