Förut hade jag bara Sverige att heja på. Om det blir så, vilket det oftast blir, att det går dåligt för Sverige, skulle tidigare depressionens svarta hål öppna sig under mig. Men nu, när jag har ännu ett hemland, har jag fördubblat mina chanser till triumf. Om det går dåligt för Sverige får jag hoppas på Spanien. Och inte nog med det, om Spanien inte lyckas kan jag alltid luta mig tillbaka kring det faktum att England har en värmlännig som tränare och som kronan på verket är jag präst också i Portugal. Som du förstår ser jag med tillförsikt fram emot EM.

Att kunna se mot framtiden med tillförsikt är en nåd att stilla bedja om. Det finns så mycket i världen runt omkring som gör att tillförsikten allt som ofta förbyts i missmod.

Nu senast hörde jag ungdomar sitta i SVT:s morgonsoffa och tala om våldet på de svenska gymnasieskolorna. Samtalet kom sig av att man avslöjat en elevs planer på att anställa massaker på Slottstadens skola i Malmö. Hur kan vi ha hamnat där att människor känner en sådan desperation och maktlöshet att de överhuvudtaget kan komma på tanken på något sådant? När skall vi ta dessa signaler på allvar och börja vända utvecklingen mot ett mer långsamt och varmt samhällsklimat där människor inte bara är intressanta som tillväxtgenererare utan främst som de människor de är? "Självklart måste vi göra det" konstaterar vi samfällt "men vi skall bara fixa ekonomin först". Men vi har inte tid med "vi skall bara", det är det enda vi inte har tid med.

För att kunna se mot framtiden med tillförsikt behöver vi ett hopp. Det stora exemplet på vad ett liv med eller utan hopp för med sig är lärjungarnas situation strax efter Jesu död på korset. Den gången var korset långt ifrån en framtidssymbol. Korset symboliserade istället alla deras krossade förhoppningar. Rädslan och besvikelsen växte hos lärjungarna.
Men någonting hände bakom de stängda dörrarna. Någon rörde vid deras innersta och plötsligt lyfte de sina blickar mot den värld som de gick till mötes. Stängda dörrar öppnades och de gav sig ut och predikade bland dem som de tidigare var rädda för.

Sedan den gången har det varit kyrkans främsta uppgift att sprida detta hopp vidare till nya människor. Inte som en kosmetisk fasad utan som en övertygelse om en verklig gemenskap med den Gud som övervinner allt. Som en erfarenhet av att vi är omslutna av Guds barmhärtighet och nåd.
Människor som i djupet av sig själva vet att de är älskade, kommer inte på tanken att ta andras liv. Det är den erfarenheten vi kallar tro.
I detta perspektiv betyder ett fotbolls EM mycket lite. Men det är klart, visst ser jag fram emot att se Henrik Larsson nicka in segermålet mot Frankrike i finalen.