Aldrig har ett spanskt landslag haft så stort stöd på läktarna i ett utländskt mästerskap. Närheten till Portugal gjorde att Spanien nästan spelade som hemmanation, med omkring 15 000 supportrar på läktarna. Det hjälpte dock föga och landslaget lyckades endast göra två mål på tre matcher. Det blev förlust mot Portugal, oavgjort mot Grekland och knapp seger över Ryssland.

Kritiken var hård efter fiaskot, både mot spelarna, tränaren Iñaki Sáez och även ordföranden i Spanska fotbollsförbundet Miguel Ángel Villar, som strax före EM förlängt Sáez´ kontrakt fram till VM 2006. De flesta var överens om att Spanien åkt ut välförtjänt, då de inte ens klarade att säkra ett oavgjort resultat i den sista matchen, vilket hade räckt för kvartsfinal.
Det är speciellt tragiskt att de spanska landslagssupportrarna i årtionden bjudits på så många besvikelser. Anledningen är att fotbollslandslaget är ett av de få institutioner som på allvar lyckas skapa en spansk tillhörighetskänsla, framför de olika regionala särdragen. Därför är kritiken också speciellt hård när spelarna inte lever upp till förväntningarna.

Det är naturligtvis inte en tillfällighet att spanska landslaget lider av "Como siempre-syndromet". De upprepade besvikelserna kan inte förklaras med otur, dåliga laguppställningar eller ständigt inkompetenta tränare. Förklaringen är betydligt enklare.
Det råder ingen tvekan om att de spanska spelarnas främsta motståndare är deras egna nerver. Trots att Spanien aldrig vunnit ett stort mästerskap spelar de alltid som favoriter. Dessutom är spanska medier ständigt beredda att kritisera både tränaren och spelarna, befogat eller obefogat. Det gör att spelarna går ut på plan med en fruktanssvärd press och är mer rädda för att göra bort sig än hungriga på att vinna.
Inte blir det bättre av att Spanien, till skillnad från de flesta andra länder, saknar en egentlig nationalitetskänsla. Att vifta med spanska flaggor är bara rumsrent just i samband med fotboll och eventuellt någon annan sport. Det nya spanska Formel 1-fenomentet Fernando Alonso påhejas i första hand med sin hemregion Asturiens blåa flagga. En inte helt oseriös debatt pågår dessutom om att ge dem autonoma spanska fotbollslandslagen en viktigare roll internationellt.

För att återgå till EM-fiaskot så är dock självkritik tyvärr inte de spanska mediernas styrka. På sin höjd hördes efter utslagningen kommentarer om att man överskattat det spanska landslaget.
Kritiken fortsatte som vanligt. Spelare pekades ut som syndabockar, tränaren för sina laguppställningar och val av inhoppare och fotbollsförbundet för val av tränare. Somliga lär sig aldrig och den uppståndelse som blev efter utslagningen i EM utgör med all säkerhet grunden för nästa spanska fiasko i VM 2006.

Glad sommar!