Motivet handlar om tre människor på flykt. Det är Matteus som berättar om händelsen i sitt evangelium. Han skriver om grymheten hos kung Herodes och hans jakt efter att utplåna allt som kunde hota hans makt. För att undkomma barnamorden i Betlehem flyr Josef och Maria med sitt barn. Hals över huvud kastar de sig i väg söderut mot en plats där ondskan inte skall kunna göra slut på dem. Sammanpressade i en båt av vass och med bara en liten ränsel närmar de sig tryggheten.

Det är inte svårt att hitta likheter i vår egen tid och vår egen värld. De otäcka bilderna på döda kroppar som sköljs upp på de spanska stränderna. Människor som av olika anledningar ser det omöjligt att vara kvar i de länder som sett dem födas. Säkert kan man diskutera om de alla har skäl att fly och kommer man dem in på livet hittar vi såväl lyckosökande som verklig nöd, men inte desto mindre är de på flykt och med flykt följer rädsla.

Vad händer om vi vänder blicken inåt våra egna liv? Finner vi flykten där också? Nej, släpp inte koncentrationen så snabbt. Fortsätt se in i ditt hjärta, följ blicken djupt, djup ner. Vad finner du? Otäcka minnen? Sådant vi drabbats av eller sådant vi orsakat? Sådant vi inte vill skall dra en skugga över livet vi lever. Det finns en inre flykt som ibland gör det lättare för oss att leva men som också omedvetet kan begränsa våra liv.

På ena eller andra sättet kan vi sitta där hopkrupna och lite rädda i vår egen lilla farkost. En farkost som liknar den som finns på vår expeditionsikon. Men där på ikonen finns också något som gör att bilden inte förmedlar oro eller rädsla. När jag ser på den möter jag det lilla barnets ögon. Han ser fast på mig utan att vika med blicken. Han höjer sin högra hand till välsignelse. Han den minste och svagaste visar sig vara den som ger stadga och trygghet. Det är Guds ögon som följer oss inte för att kontrollera utan för att visa, jag ser dig och delar allt, det goda såväl som det onda.

Visst borde jag hänga upp ikonen på väggen. Eller så skulle jag ställa den på en plats där den inte kommer bort. Men samtidigt vet jag inte om jag vill. Nej, jag vill ha den mitt i allt arbetet. Bland papper, böcker och pärmar. Jag vill överraskas av den. Jag vill gång på gång upptäcka den på nytt. Den blir en bättre bild för Guds omsorg om den finns mitt i vardagens arbete än på väggens hedersplats.