Som jag ser det har det gått två vågor över världen i samband med katastrofen. Den första orsakade förödelse och förvandlade ett paradis till ett helvete. Vi har efteråt fått lära oss allt om vad en tsunami är och vilka fruktansvärda konsekvenser den kan föra med sig.

Men mitt i allt det mänskliga lidande som tsunamin orsakade började ytterligare en våg att svepa över världen. Denna gång en våg av medkänsla, kärlek och generositet. Vi fick höra fantastiska berättelser om hur människor hjälpt varandra att överleva de första dygnen. Vi har sett hur insamlingarna av pengar till offren och återuppbyggnaden strömmat in i mängder som vi aldrig tidigare skådat.

Det viktiga nu är att inte glömma för det är så lätt att göra det. Vardagens alla bekymmer sveper gärna in det förgångna i glömskans dunkel. Så måste det naturligtvis vara, för vem skulle orka leva om vi ständigt hade alla våra minnen aktuella för oss.

Men det finns händelser och sammanhang som aldrig får glömmas. Den 27 januari var det 50 år sedan Auschwitz befriades och bilderna på nazismens förintelseläger började spridas. Ständigt måste vi påminna varandra om hur vi människor kan handla när kärleken inte får tala i våra hjärtan. Det finns många fler historiska händelser som talar om samma sak och det är viktigt för oss som lever efteråt att föra de mänskliga erfarenheterna vidare generation efter generation. Kanske skall vi då kunna undgå att göra om ondskans handlingar.

Men vi får inte bara stanna vid att komma ihåg det mörka. Kanske skall det inte ens vara det viktigaste. Kanske skall det vara en mörk bakgrund till det som faktiskt är mycket viktigare, bevisen för att människan är en varelse som är skapad av och för kärlek. Vi måste låta oss inspireras av människor som orkat att bära sitt eget och andras lidande med värme och kärlek. Människor som visar oss att det finns något som talar starkare än mörkret.

Generositet har präglat början av vårt nya år. Vi får nu försöka låta givmildheten fortsätta att dominera våra handlingar och tankar. Jorden vi lever på är fylld av ofantlig rikedom och skriande fattigdom. Låt oss, var och en i sitt lilla hörn, försöka bidra till att människors olika förutsättningar jämnas ut en smula. Visst handlar det om ett sisyfosarbete men någonstans måste det börja och varför inte då med oss?