För så är det alltid när man råkar ut för någon krämpa. ALLA andra har precis samma sak. Det måste alltså vara ”nåt som går”! Om det gäller förkylning eller magsjuka är det ju förståeligt – men ont i knäna? Hur katten kan det ”gå”? Jag ska tala om att det kan det inte alls, för det gör ont. AJ!

Eftersom jag höll på att gå på knäna för mitt onda begav jag mig till det Stora Sjukhusets akutmottagning. Det första problemet var att hitta en parkeringsplats. Överallt, i varenda ruta och mellan rutorna, på trottoarerna och lite hur som helst ute i geografin stod bilarna som spön i backen. Runt, runt körde jag, varv på varv. Tänkte just ge upp och köra hem med mitt onda knä och alltihop, då äntligen en liten Seat masade sig iväg. Kvickt in i rutan!

Problem nummer två var att stapplande promenera den LÅNGA vägen till sjukhusets entre. Efter åtskilligt stånkande kom jag fram, och fann förstås en lång kö. Tålmodig väntan, varefter jag slutligen upplystes om att akutmottagningen låg någon helt annanstans i denna stora byggnad. Halta Lotta linkade iväg, och långt var det! Man ska vara väldigt frisk för att orka vara sjuk!

Ja, så blev det rätt ställe då, och så småningom röntgenbilder också. Förslitning av knäet. Vadå? Vad har jag gjort, annat än gått i mina trappor, och promenerat lite. Jag tycker att det är orättvist, när man inte så mycket som halkat omkull.

Tro inte att vi är färdiga än! Efter fotograferingsproceduren och samtal men en vänlig läkare fick jag veta att jag skulle beställa tid hos ortopeden. Det viftades lite obestämt bortöver, och jag gav mig gnyende iväg igen. Till den stora ingången där jag varit först. Köande igen, och sen besked om att det var någon annanstans. Nämligen längst bort på gaveln av det stora sjukhuset, som vid detta laget tycktes mig vara kolossalt enormt.

Någon tid senare kom jag fram till en ny kö, där jag i sinom tid fick veta att jag skulle gå in i en korridor till vänster, sedan till höger, och så till vänster igen. När jag nådde denna undanskymda plats fanns ingen människa där! Då kände jag starkt för att ”gå in i väggen”, men det hade förstås gjort ont, så jag lät bli.

Någon timme senare hade allt på outgrundliga vägar ordnat upp sig, dels med hjälp av en vänlig svensk guide. Återstod mästarprovet: ta sig tillbaka till ruta ett, alltså till bilen.

En mycket knäsvag kvinna kom hem, trött men nöjd med att ha lyckats knäsätta hela operationen. Nu tar jag igen mig tills nästa omgång!
Är ni nu några stycken som INTE råkat ut för den beskrivna plågan, så kom ihåg att riktigt uppskatta era knän! Spring glatt omkring, vandra i bergen, dansa salsa och bara njut! För det känns så knäppt att leva sitt liv knäande. Så idiotiskt att ett hittills alldeles glatt och piggt knä plötsligt har satt sig på tvären, när hela ens övriga jag bara vill tralla omkring och vara glad. Nu går det inte, då kan jag ju trilla i stället! AJ!

Tröstar mig med ett glas av den goda fruktens vin för att glömma den otäcka fruktans pin.

Ber att få utbringa en knä-skål!