Under den första kristna tiden var påsken den stora doptiden. Katekumenerna, som dopkandidaterna kallades, hade då under flera år blivit upplärda och inlemmade i församlingen. När påsken kom fick de ta av sig sina gamla kläder och nakna gå ner i dopgravens vatten. På andra sidan väntade den vita dräkten, tecknet på att man renats och fått del i alla de löften som Gud genom Kristus givit till sin Kyrka.

Att handgripligen ta av sig sina gamla kläder och få ta på sig nya vita är en kraftig symbolhandling som talade om för den nydöpte hur en kristen ser på sitt liv. Vi skall ständigt växa genom att ta våra fel och brister på allvar och göra upp med det som lägger skuggor över våra liv. Vi tar bristerna på allvar men låter dem inte ta makten över oss utan vi vet att Guds förlåtelse alltid är större än något vi kan åstadkomma.

Så är ord som förlåtelse och försoning eller synd och skuld viktiga för den kristna tron. Men runt om oss florerar andra tankar. Den finns till exempel i New-Age-rörelsen och de som sett Kay Polacks film ”Så som i himmelen” har fått den förkunnad för sig. Det handlar om tanken att synd och skuld skulle vara något som uppfunnits av kyrkan för att hålla människorna på plats. Det finns ingen synd, ingen skuld, förkunnar Polack. Synden beror på onda tankar som vi tänker. Om vi slutar att tänka onda tankar försvinner synden.

Nog för att jag håller med Kay Polack om att våra tankar utöver stor makt över oss och att det faktiskt är möjligt att göra upp med sina tankar och därmed få godheten inom oss att växa. Men aldrig att jag skulle falla in i hans cyniska tankar om att bara du tänker rätt så försvinner ondskan. Som jag ser det handlar det om en flykt undan en hård verklighet som blivit för jobbig att konfrontera. Då är det skönt att blunda och drömma. Om jag tillräckligt många gånger säger att det inte finns någon synd, så finns den väl inte... eller? Ingenting blir bättre av ett sådant förnekande.

Martin Luther beskrev den kristna människans liv som att varje dag dö och uppstå med Kristus. Inte som en destruktiv självförnekelse, utan som en möjlighet att komma allt närmare den godhet som Gud en gång lagt i mig men som genom min oförmåga blivit allt mer gömd. Det handlar om att våga vara öppen för allt det som jag är och allt det som Gud vill ge.

Jesus lovar inte sina lärjungar en lätt livsväg. Tvärtom siar han om en hel del svårigheter. Men en sak gör han klar, vi står aldrig ensamma! Den grav som för våra mänskliga ögon tedde sig tom var fylld av något större än en mänsklig kropp. Den var fylld av gudomlig närvaro som spränger alla gränser och som följer mig vart jag än går och hur jag än mår.

Kanske kan du se parallellen mellan de första kristnas avtagande av sina gamla kläder före dopet och det faktum att vi tar av oss kläderna innan vi går och lägger oss. I kristen tradition har aftonbönen alltid varit en stund då man gått igenom dagen för att tacka och be om förlåtelse. Låt avklädandet bli till en bön där du också tar av dig det som dagen inneburit och bär det goda och det onda till Gud. När det kalla lakanet sakta värms upp är det Guds kärlek du tar emot, den värme som vaggar dig till ro för att ge dig ny kraft och nya uppgifter.