Ett av de främsta yrkesetiska brotten och det som pågått under längst tid är bristen på objektivitet. I Spanien är det så allvarligt som att de offentliga medierna inte bara saknar skydd mot externt inflytande utan till och med har politisk kontroll i sin struktur. Det gäller både på riksnivå, regionalt och lokalt.

Ledningen för de offentliga medierna tillsätts av makthavarna. Därför har det blivit en tradition att till och med nyhetsuppläsarna byts ut vid ett maktskifte. Massmedias viktiga roll att kontrollera myndigheterna omintetgörs genom detta system. Journalister tvingas mer eller mindre frivilligt att skriva positivt om sina indirekta chefer, om de inte vill förlora sina jobb.

Riksmediekoncernen RTVE är som regel oacceptabelt partiska och upplåter betydligt mer sändningstid åt Partido Popular än åt de övriga partierna. Situationen var precis samma, fast omvänt, när socialisterna styrde. Det märks också på den andalusiska mediagruppen RTVA som är klart pro-socialistisk.

Fenomenet existerar som regel ävenpå lokalnivå och, om möjligt, i än större utsträckning. Marbella är ett skrämmande exempel på hur makthavarna använder kommunala medel i propagandasyfte.

Bristen på opartiskhet genomsyrar inte bara de offentliga medierna. Den privata sektorn är idag mer än någonsin uppdelad i stora block som var och en har sin bestämda politiska åskådning. Nästan samtliga privata medier är på ett eller annat sätt länkade till någon av de tre mediakoncernerna Admira, Prisa eller Correo.

Vid sidan av den bristande objektiviteten finns bristen på yrkesetik när det gäller att framställa en nyhet. Det mest aktuella fenomenet är skvallerpressen, som inte drar sig för regelrätta människojakter för att få ett exklusivt reportage. Alla kritiserar denna typ av journalistik men alla utövar den, inkluderat de statliga medierna.

Nu senast har det blivit populärt att filma kändisar i smyg och sedan ställa dem mot väggen i direktsändning. Det fick gigolon Alessandro Lequio nyligen erfara då han ställdes till svars för en rad personliga påhopp som han trodde att han gjort i förtroligt samtal. Frågorna saknade allmänt intresse och hela programmet byggde enbart på tillfredsställelsen att "ta någon på bar gärning".

Det finns andra allvarliga exempel inom yrkeskåren, som inte får plats i denna kolumn. Dock leder de alla till att nedvärdera journalisterna och deras arbete. I Spanien, som i många andra länder, finns det ett stort politikerförakt men snart måste vi även tala om ett journalistförakt. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan medierna står med listan över de institutioner som väcker minst förtroende. Och det verkar de strunta fullständigt i!