Dock var det lite besvärligt i början av mitt svenska sommarlov, för jag blev sittande ensam på sommarstugeområdet, utan telefon. Ni vet den där hemska Gudrun hade varit och ställt till det i vintras. Hela skogar hade hon blåst omkull, och telefonstolpar och trådar var naturligtvis en bagatell för denna rytande dam.

Här, på min del av Listerlandet, finns de flesta träden kvar, men telefonlinjen hade gått åt skogen. Och hit ut till stugorna var det hela inte åtgärdat än, fast det blivit juni månad. Alltså knatade jag iväg ganska långt för att låna en mobiltelefon - för jag har tappat bort min. Det är ju det jag alltid har sagt att så SMÅ grejor vet jag aldrig vart dom tar vägen!
För att komma till Telias felanmälan får man lov att trycka på massor av små, små pytteknappar, och så får man fortsätta att trycka i all oändlighet. Trycker man ett endaste litet feltryck, blir det till att börja från början igen. PUH - Sverige är fantastiskt!

Till slut kommer det en människa på tråden, efter alla plastiga röster. Denna människa befinner sig i Tjotahejti, eller nånstans, och har ingen aning om var Listerlandet i Blekinge ligger. Dock lovar hon att mitt problem ska åtgärdas "i morgon". "Manana" alltså, och det känner man ju till!

Det tog tio dagar, sedan uppenbarade sig två stadiga norrmän som kollade min tysta telefon och sedan försvann för att jobba ute på linjen nånstans. Och VIPS hade jag en fungerande telefon. Hur i all sin dar Norge hade blivit inbladat i historien anar jag inte - men nu kan jag prata med hela världen. Det är skönt, för det känns så telefånigt att ha tjall på linjen.

Nu är här fullt av folk i stugorna, det firas Midsommar och äts matjesill, nypotatis och jordgubbar. Och varenda kväll luktar det grillat utanför varenda stuga. Svenska folket ÄLSKAR att grilla, och i TV grillar politikerna varann. Dom har redan gått igång på högvarv inför nästa års val. När jag tröttnar på dom njuter jag av gamla långfilmer i TV-rutan. Sådana sänds ju tyvärr inte i SVT Europa.

Mest är man dock ute i sommarhagen. Dricker kaffe i trädgårdsmöbeln, solar i hammocken, leker med barnbarnen på den vita sandstranden. Badandet får vänta lite, för Hanöbukten kan fortfarande kallas kall.

Mina barnbarnspojkar är förstås dom sötaste i hela världen, det förstår varenda farmor och mormor! Dom här två är dessutom prickiga som salami, för deras vattkoppor är inte riktigt borta. Jag försöker hålla mig på armlängds avstånd, men det är inte så lätt när en liten storskrattande solstråle brer ut armarna och säger: "Jag vill VARA hos dig, farmor!" Bäst att ni håller tidningen en bit ifrån er när ni läser det här, annars blir ni kanske prickiga allihop!

Detta sommarsverige-liv passar mig i alla fall på pricken, och nu ska vi ha kaffe, saft och smörgås med prickig korv. Hej då, nu sätter jag en prick, alltså en punkt för idag.