Tja, det spelar ingen roll med informationen – ner kommer man alltid! Och ner kom vi, till ”den vita staden” Aten. Alltså, den VAR säkert vit en gång, men nu är den ordentligt smutsig. Trafiken är bullrig och hetsig, och som fotgängare får man passa sig noga, även när man befinner sig på de (lindrigt) vita strecken, med hur mycket ”grön gubbe” som helst.

Staden har många stiliga byggnader med vita marmorpelare i antikens anda. Men mitt ibland dom finns åldrande ruckel som fallfärdigt lutar sig mot moderna hyreshus med nymålade fasader.
Och så finns det skräp, och cigarettfimpar. Folk röker vilt, som om ingen hade hört talas om nikotinfaran. Resterna av alltihop slängs rakt ner, och trottoarerna har massor med stora svarta fläckar. ”Spanien är mycket snyggare!” tänkte jag stolt, och sträckte på mig.

MEN mitt i den här röran ståtar Akropolis med sina tempel, berättande om de gamla grekernas storartade civilisation, konst och arkitektur. Och resterna av andra antikens tempel finns i multum runt om i staden. Man känner sig ödmjuk inför all denna storslagenhet.

Vad som inte alls är kul är de myllrande turisthoparna överallt. Grupp på grupp väller in bland templen. Alla människor ser likadana ut, med jeans, T-skjorta och en massa kameror. Tittar man lite närmare upptäcker man förstås att en del är kineser eller japaner, andra amerikaner eller européer från alla håll. De många olika språken surrar i pelarhallarna, och spanska hörs lite överallt. En svensk grupp promenerar snällt omkring, iklädda gula och blå kepsar. Andra skuttar som stengetter bland marmorblocken. Akropolis på en timme, hej och hå!

Alla ni som tycker att Spanien har blivit dyrt – glöm det! I Grekland kostar nästan ALLTING uppemot l00 euro, åtminstone för turister. Exempelvis en bussresa över dagen till Delfi, eller någon liten endagskryssning från Pireus till några närliggande öar. (Dricka ej inräknat!) En middag på den enklaste taverna går på 25 euro, och en liten flaska öl på en gatuservering kostar 5 eller 6 euro. Vad priset blir på de flottare restaurangerna kan ni förstås tänka er! Reskassan blir snart kass.

Buss åkte vi en dag, en långfärdsbuss till Korint. Det var fasligt fullpackat, men inte särskilt festligt, eftersom alla luktade svett och vitlök. Och luftkonditioneringen hade pajat! Spanska långfärdsbussar defilerade för min inre syn, och jag längtade hem.
Vår utflykt tilldrog sig på Påskdagen, som infaller en vecka senare än den spansk-svenska. Det fanns INGENTING att göra i Aten, för allt var stängt. Grekerna äter och dricker i hemmen hela dagen tillsammans med släkten, och går inte utanför dörren. I Korint var det naturligtvis lika öde och tomt – inte en människa ute på stan. Ingenting öppet, inga tavernor eller kafeer, nada! Vi gick tillbaka till busstationen för att fråga när nästa buss skulle gå tillbaka till Aten, men stationen var också stängd!

Två hungriga personer sågs driva omkring i Korint, letande efter mat. Vi hittade inte ens en Korint! Till sist upptäcktes i alla fall en kinesrestaurang med öppen dörr, och vi gick in. Där var det egentligen också stängt, och på uteserveringen pågick påskmiddag för ägarna med familjer. Vi inbjöds älskvärt att sitta ner, så skulle god mat tillredas enkom för oss. Tack för det!

Att hitta en taxi i Aten är lätt, för det finns hur många som helst, alla knallgula. Tydligen hade taxiägarna gjort en glädjekalkyl inför Olympiaden, för på alla de frekvent förekommande försäljningsställena för begagnade bilar stod massor av taxibilar till salu. Alla vinner inte på olympiader!

Nu är man lyckligt hemma på Kusten igen, och allt är som vanligt. Allting är naturligtvis inte perfekt här heller – det är det ingenstans! Men det är bra, skönt och angenämt. Viva España!