Jag hade fått tipset att infinna mig tidigt – de öppnar ”Comisarian” klockan nio - men rådet var att köa utanför polishuset en halvtimme tidigare. Denna dag var småkall och regnig och längs husväggen ringlade sig kön av marockaner, zigenare, båtflyktingar och undertecknad. En polis med paraply kom ut prick nio och delade ut kölappar, cirka 50 stycken. Dörren öppnades och vi släpptes in. Väntetiden var cirka en timme. Färskt mantalbevis, nytagna foton och ifylld blankett överlämnades och jag ombads att återkomma på höstkanten.

I oktober besökte jag åter ”Comisarian”, men det var naturligtvis inte klart. ”Återkom i februari 2006”, var rådet. I april försökte jag på nytt. Då var svaret: ”Kom tillbaka till hösten”. Den 28 november fick jag mitt nya residenciakort, litet och inplastat med namnteckning och tumavtryck. Nästan på dagen 1,5 år efter ansökan!

Proceduren i polishusets passavdelning är alltid densamma. Man går in och försöker ta en kölapp, men de är alltid slut. Man ombeds ställa sig i kö. De lyckliga som hunnit få kölapp är väldigt noga med att ingen lapplös slinker före. När sedan lappkön är avklarad gäller djungellagen. Det gäller att få ögonkontakt med en tjänsteman, säga några vänliga ord på spanska och åberopa att ens ärende kommer att gå mycket fort.

Bakom disken sitter två damer, varav den ena arbetar oförtrutet med alla inkommande kunder. Den andra, något över medel i ålder och mycket över i vikt, har säkerligen varit ishockeyspelare för hon besitter något så unikt som ”split vision”. Med ett öga ser hon på kunden framför sig och med det andra håller hon hela lokalen under uppsikt så att hon kan straffa dem som försöker gå före och släppa fram dem hon känner, i sann spansk byråkratisk anda.

Vid det senaste besöket på ”comisarian” uppdagades skälet varför det normalt ej finns några kölappar. Apparaten är så klent konstruerad att om någon rycker fram en kölapp, så följer hela rullen med. Så hade just hänt vid min ankomst och 50 procent av personalen vid kortutlämningen (en av två personer) blev djupt engagerad i upprullning av ca 500 nummerlappar. Han var inte vad man kallar flyhänt, men en viss teknik avslöjade att det inte var första gången jobbet utfördes.

I en av de otaliga köer jag stått i under dessa 1,5 år har jag träffat många resignerade personer av olika nationaliteter. Till en av dem, en marockan, lät jag mig undslippa ”att detta är en av de värsta platserna i Spanien vad beträffar långsam hantering och opersonligt bemötande”. ”Fel”, blev svaret, ”det är den värsta.”

Tänk vad araber är klarsynta. Till dem av läsarna som ännu ej genomlidit denna prövning vill jag ge rådet: Ha tålamod, och om Era kunskaper i spanska är begränsade, så låt ett spanskt ombud utföra arbetet. Arvodet är lågt i förhållande till den irritation och tidsspillan som Ni undviker.