Patricia är egentligen försäkringsmäklare. Hon har läst två år på universitetet. Men utbildningen har ingen motsvarighet i Spanien och hon fick söka andra möjligheter när hon kom till Europa för tio år sedan. Hon talar flera språk; spanska, tyska och engelska. Och det har hon användning för som kioskbiträde i Málaga centrum. Här passerar mängder av turister som blir glada över att hon förstår dem.

Patricia skulle aldrig jobba med något hon inte tycker om. Men när hon säger det får man känslan av att Patricia är en person som alltid hellre ser möjligheterna istället för svårigheterna. Jobbet fick hon för några månader sedan genom en kompis som kände ägaren till kiosken i Málaga centrum.

Hon byter några ord med varje kund, ung som gammal, spanjor som utlänning. Plitar noga ned i ett kollegieblock vad hon sålt och för hur mycket. Hon vill ha ordning och reda på räkenskaperna. Och när det kommer lugnare stunder ägnar hon sig åt att beställa varor och fylla på.

Det är inte en alldeles lätt arbetsplats. Smalt och avlångt och fullsmockat med grejer. Som en husvagn full med godislådor. På ”vinden”, på andra sidan luckan i taket, står lådor med vatten. Förra veckan trillade en 1,5 liters flaska ned på henne och skadade hennes revben.
—Det värsta med jobbet är faktiskt just att flytta och förvara varor och ställningarna med vykort och tidningar, säger hon.

Skulle aldrig spela hjältinna
Annars är det mest trevligt tycker hon. Folk är snälla och vänliga. Hon gillar Málagaborna som alltid är öppna och glada och rör sig ute på gatan året runt. Patricia har bott åtta år i Tyskland och vet att så inte är fallet över allt i världen.
—Men här går folk ut med paraply och barnvagn även om det regnar.

Hon är alltid ensam. Visst kan hon vara rädd för att bli rånad, men hennes policy är tydlig:
—Jag skulle aldrig försöka spela hjältinna och riskera livet för pengar, säger hon. Och det är jag och min chef väl överens om.
Än så länge har hon inte varit med om någon allvarlig incident. Men hon stänger redan någon gång mellan sju och åtta på kvällen. Det är ingen plats för en ensam kvinna på kvällen och natten. Och sedan Málagas ungdomar hänvisades till Paseo de los Curas för sina gatufester, kanske ännu mindre.

Hon sitter på första parkett för att följa gatulivet. Det som oroar henne mest är ungdomarna. De som kommer för att köpa snacks och godis och sedan beger sig till ”El botellón”.
—Tolvåringar som dricker och tar droger. Var är deras föräldrar?
—De är fortfarande barn och borde vara hemma och leka med dockor. Det sorgliga är att det här är inget som sker i skymundan, alla vet vad som pågår.

Snatteri vanligt
I början var Patricia lite rädd.
—På kvällarna samlas många ungdomar här för att röka och ta droger, men då stänger vi.

Men problem stöter hon på då och då även dagtid. Ett av dem är snattarna. Det är ganska vanligt och svårt att förhindra. Patricia skrattar dock när hon berättar om hur hennes man för ett litet tag sedan tog två småpojkar på bar gärning. De var på väg att stoppa några halsband i fickorna när han kom fram bakifrån och skrämde dem.

Men även om hon skrattar åt just den incidenten, irriterar det henne.
—Det handlar ju inte om att de inte har pengar. De är ungar som gör det för spänningens skull.

Ärligare be om en öl
Sedan finns det de som ber om en öl för att de inte har råd att betala. Faktum är att Patricia föredrar dem framför snattarna. Det är mer ärligt.
—Ibland ger jag dem vad de ber om, säger hon. Det är inte värt att börja bråka om en euro. Men om de ber om en andra öl säger jag nej, där går min gräns.
En del av dem kommer tillbaka, ber om ursäkt och betalar när de har pengar.

Trötta fötter
Öppettiderna väljer varje kioskägare själv. Patricia börjar klockan åtta på morgonen, jobbar fram till lunch och därefter återvänder hon cirka två timmar på eftermiddagen.
—Det handlar om att vara på plats och du står upp många timmar om dagen.
Att hon får provision på försäljningen lockar dock att göra extra timmar utöver det normala.

Men hur överlever man på 600 euro i månaden?
—Det gör du inte, inte om du är ensam, säger Patricia. Men det ser likadant ut i hela Andalusien och dessutom tjänar kvinnorna alltid mindre än männen.

Mest godis och snacks
Det hon säljer mest av är godis och snacks. Vykort, telefonkort, cigaretter, dricka och lite souvenirer finns också. Turister kommer det många av, särskilt när det lägger till kryssningsfartyg i hamnen.

I samband med den nya tobakslagen var det många kioskägare i Spanien som protesterade mot att de inte längre fick sälja cigaretter. Lösningen blev små cigarettmaskiner som installerats i kioskerna. Kunden expedierar sig själv, men kioskbiträdet måste dock neka minderåriga. I Patricias kiosk står en maskin och väntar på att installeras. Hon tycker att det är en ganska bra lösning. Enligt henne vore det konstigt att inte kunna köpa cigaretter i kioskerna.
—På helgerna, när tobaksaffärerna är stängda, är det normala att folk kommer till oss.

Tidningsförsäljningen varierar
I övrigt säljer hon tidningar, hur mycket beror lite på vilken dag det är.
—Det varierar, på om det hänt något särskilt och om du får något extra med tidningen.

I Spanien är det väldigt vanligt att dagstidningarna lockar med särskilda utgåvor av allt ifrån böcker och DVD-filmer till diverse prylar. När jag frågar Patricia vad hon anser om det skrattar hon lite och säger:
—Det är ju en del av mitt jobb, det är inget konstigt för mig.

Namn: Patricia Inéz Ibarra Blázquez
Ålder: 46 år
Yrke: Kioskbiträde
Arbetsplats: Plaza Marina, Málaga
Utbildning: Två års universitetsutbildning för att bli försäkringsmäklare
Lön: 600 euro netto samt lite provision på försäljningen
Semester: En månad
Bostad: Lägenhet i Málaga centrum
Familj: Man, två bröder i Spanien, två syskon och pappa i Argentina
Intressen: Bio, teater, föreläsningar, musik, promenader