Apropå stort så satsas det just nu rejält på avfallshantering i grannkommunen Mijas. Med ekonomiskt stöd från både EU och den andalusiska regionalregeringen så invigs inom kort en gigantisk anläggning på vägen upp mot Cerros de Águila. Hit är det tänkt att folk ska komma med allt tänkbart miljöfientligt avfall. Det ska finnas särskilda containrar för allt från målarfärg, oljor, elgrejor och trädgårdsavfall till gamla möbler. Hur det hela kommer att fungera i praktiken kan vi garanterat ha olika uppfattningar om, så länge vi vet att de flesta hundägare här på kusten har en väl upptränad förmåga att råka titta på något helt annat när deras husdjur stannar till för att lämna lite spår efter sig…

För att tala om något helt annat kan vi konstatera att, bortsett från en blåsig och blöt final, så bjöd den gångna månaden på alldeles strålande väder. Påminde väl mest om normal svensk sommar. Men slutet blev som sagt rejält blött och blåsigt. Ett par båtar i Fuengirola hamn gav till exempel efter för stormen och satte sina näsor i vädret. På vissa ställen drabbades vi också av strömavbrott. Men tänk vilken skillnad det är att få strömavbrott i tolv spanska plusgrader, jämfört med lika många svenska minusgrader.

För den som vill hålla värmen har jag nu ett tips: Vuxendisco på Club Nórdico. Det handlar om söndagseftermiddagar och det hela är öppet för alla danssugna, även icke medlemmar. Entréavgiften är nog så modest, en (!) euro, och DJ är klubbens egen ”Travolta”, John Westerlund. En dansant gentleman som gillar när det svänger.

Om ni nu tycker discodunk är aningen mossigt och föredrar mer sofistikerat sväng så bjuds det på äkta bebop-jazz på Kulturhuset i Fuengirola 7 februari. Det är den amerikanske altsaxofonisten Jesse Davis, som tillsammans med sin kvartett, kommer att sätta Casa de la Cultura (ytterligare ett exempel på en stor och ful och modern byggnad!) i gungning. Men en liten varning kan vara på sin plats: Jesse Davis´ ”Louisiana Bebop” kan knappast räknas till den mer lättillgängliga formen av jazzmusik.

Att en olycka sällan kommer ensam är ett känt begrepp, men nu ska jag låta er ta del av en händelse som sannolikt slår det mesta. En kustsvenska i sina bästa år promenerade på Paseon i Fuengirola när hon blev offer för en väskryckare. Vid väskryckningen ramlade hon omkull så illa att hennes axel gick ur led. Dessutom fick hon en fraktur på överarmen. Kvinnan hamnade så småningom på Costa del Sol-sjukhuset där axeln vreds rätt, frakturen gipsades och hon kunde åka hem. Dagen därpå ramlade hon dock så illa att hon bröt lårbenshalsen.

Dags alltså för ett nytt besök på sjukhuset där hon opererades för lårbensbrottet. Efter några dagar skulle personalen flytta henne, men råkade då tappa kvinnan så illa att det nyopererade lårbenet måste opereras ännu en gång. Under den förestående sjukhusvistelsen drabbades hon till råga på allt av sjukhussjuka.

”Inte nog med det”, berättar kvinnan för undertecknad. ”Jag höll ju aldrig på att komma hem från sjukhuset. Det skulle komma en ambulans och hämta mig på måndagen, men den kom aldrig. Och likadant blev det på tisdagen. Så nästa dag beställde vi själva ambulanstransport från Helicópteros Sanitarios som vi betalade med egna pengar.”

I skrivande stund återhämtar sig kvinnan i hemmet i Fuengirola där hon tränar upp sig med hjälp av en träningsstol som hon fått hit från Sverige. Hon får dessutom hjälp av en sjukgymnast några dagar i veckan, men behöver fortfarande makens hjälp med påklädning och avklädning.

Väskryckarens byte då?
”Nej han fick ingenting. Jag lyckades ju hålla kvar väskan. Men det ångrar jag väl idag eftersom jag inte hade så mycket pengar i den, och hade jag släppt väskan ifrån mig så hade jag ju sluppit allt det här andra…”