Jag talar om ett radergummi. I skuggan av IT-tekniken kan det förefalla som rena stenåldern, men faktum är att ett av de verktyg som varje månad används för att ge ut den tidning du håller i din hand faktiskt är ett radergummi. Jag talar dessutom inte om vilket radergummi som helst. Det handlar om samma radergummi som varit med sedan undertecknad tog över tidningen och satte sin första utgåva, för drygt 13 år sedan.

Radergummit har varit med redaktören i alla år och dess ursprung är okänt. Det ärvdes från den tidigare redaktionen och var stort, vitt och bekvämt. Med dess hjälp har otaliga förändringar gjorts i mallarna till drygt 200 tidningar. Annonser har skrivits in i sista sekunden. Features har fått lämna plats för sistaminutennyheter.

Det har suddats flitigt genom åren och för cirka 15 utgåvor sedan började suddgummit sönderfalla. Det splittrades i flera delar och några av dessa har sedan helt nötts ut. Nu återstår endast några små rester som visserligen fortfarande duger, men det är tveksamt om de klarar sig in i 2008. Kanske är det dags att köpa ett nytt suddgummi (om det fortfarande finns sådana i butikerna...) och spara de sista resterna. Låta de utgöra grunden i ett litet redaktionellt museum. De skulle kunna exponeras tillsammans med ålderdomliga, svartvita mac-datorer och 9,9-modem, över vilka de första tidningssidorna skickades på utrikestelefonlinjer till tryckeriet på Åland.

När jag första gången tog mitt plikttrogna suddgummi i hand fanns varken mobiltelefoner eller Internet. Jesús Gil var nyvald borgmästare i Marbella, socialisterna styrde i Fuengirola och Felipe González försökte rädda sig kvar som regeringschef, trots de många korruptionsskandaler som skakade PSOE. Då hade fortfarande Banestos Mario Conde och guardiacivilchefen Luís Roldán hedern i behåll. Sverige var inte ens med i EG och det tog svenskar upp till ett år att skaffa ett spanskt arbetstillstånd.

Jag skriver dessa rader på min ordbehandlare och tillfälliga snedsteg på tangentbordet korrigeras raskt med hjälp av delete-knappen. Någon automatiskt korrigering har jag aldrig gillat, men jag skulle kunna ha det också, om jag ville.

Så vem behöver egentligen ett suddgummi? Förutom den som nyligen passerat 40-års strecket och som krampaktigt försöker hålla kvar minnen från en annan epok. Det blir nog att jag köper mig ett nytt radergummi så småningom.