Just nu upplever Spanien en av de längsta fredsperioderna någonsin. Demokratiseringen efter Francos död 1975 har förvandlat Spanien till ett av de ledande ekonomiska nationerna inte bara inom EU, utan i hela världen. Levnadsstandarden har växt med rekordfart och fortfarande är den spanska tillväxten en av de högsta inom EU.

Under ytan finns dock fenomen som påminner om en betydligt mörkare tid och som vittnar om att somliga tendenser är svåra att bukt med. Ett av dem är just förtryck.

Den som tänker på spanskt förtryck tänker förmodligen i första hand på Franco, som styrde som diktator i nära 40 år. Andra kanske förknippar det med den ökända spanska inkvisitionen och många förmodligen också med ETA:s terroristhandlingar (även om nu ETA är de sista att kalla sig spanjorer...). Det finns dock en annan form av smygförtryck, som inte är lika uppseendeväckande men som är och förblir - förtryck.

Några som flitigt utövar dagens förtryck i Spanien är de fanatiska regionalisterna i främst Baskien och Katalonien. Denna utövas både från maktposition och i form av undergrävande verksamhet. Den undergrävande verksamheten tar sig uttryck i både hot mot oliktänkande och vandalisering av både privat och allmän egendom. Maktförtrycket å sin sida går ut på att påtvinga allmänheten en viss kultur, eller ett visst språk.

Baskien dominerar mediabevakningen på grund av de våldsamma oroligheterna, men Katalonien ligger steget före när det handlar om smygförtryck. Det yttrar sig i exempelvis att kräva att alla som arbetar i den regionala offentliga förvaltningen ska tala katalanska. Extrema förslag den senaste tiden berör även skolorna, där några regionalpolitiker på fullt allvar vill förhindra att elever talar spanska ens på rasterna.

Det paradoxala med hela situationen är att regionalisterna är de första att höja rösten och protestera när de känner sig förtryckta. De tror sig leva på någon slags ränta från Francotiden, som ger dem rätt att “ge tillbaka med samma mynt”, även om de själva inte skulle uttrycka det så. Det sorgliga är naturligtvis att förtryck är och förblir förtryck, vem som än utövar det och i viken form det än är.

Tro nu inte att dagens förtryck bara är något lokalt problem i vissa regioner. I Marbella exempelvis utsattes under tolv år alla som inte stödde det styrande GIL-partiet för både trakasserier och olika former av förföljelser. Till och med undertecknad chefredaktör fick på sin tid ett hatbrev från en anonym svensk (!) läsare som upprördes över att Sydkusten inte skrev odelat positivt om den då av många gudaförklarade borgmästaren Jesús Gil y Gil. Även om GIL-perioden i Marbella är ett extremt exempel så tillämpar många kommunala makthavare ett systematiskt förtryck av oppositionen och andra oliktänkande.

Visst har Spanien utvecklats och blivit ett mycket mer demokratiskt land. Men fortfarande återstår en av de viktigaste aspekterna i ett modernt samhälle. Respekten för andras åsikter och insikten om att det varken är försvarbart eller i längden ens möjligt att tvinga på andra sin egen trångsynthet.