Mellan början av mars och den 23 juni, avled enligt regeringens nya beräkningar drygt 20.000 personer i Covid-19 på sociala boenden för äldre och handikappade. Det visar ett utkast av en ny rapport från socialtjänstens statssekreterare, med uppgifter från regionerna som tidningen El País fått tillgång till. Lite drygt hälften av fallen avled efter att ha testats positivt, medan drygt 9.900 avled med symptom kompatibla med Covid-19 men utan att ha testats.

Den senaste siffran från 23 juni som uppgick till 18.883, har nu alltså korrigerats och höjts till 20.268. Det är inte specificerat hur många av dem som bodde på äldreboenden, men sannolikt är det en stor majoritet, då dödligheten på handikappboenden är betydligt lägre.

Av de totalt 330.000 som bor på äldreboenden i Spanien, avled sex procent i Covid-19 i våras. Det rör sig om mellan 47 och 51 procent av det totala antalet Covid-offer fram till 23 juni. Det kan jämföras med 39 procent i Tyskland och 65 procent i Belgien. Rapporten bekräftar den extrema sårbarheten på centren och poängterar att även om det hittills varit färre fall under andra vågen, bör man vara förberedd på en försämring av situationen.

Vad var det då som förvandlade äldreboenden till pandemins stora smitthärdar? I rapporten analyseras 30 olika faktorer som bidrog till att skapa vad som kallas för den ”perfekta stormen”. Några av dem var oundvikliga medan andra rör sådant som kan påverkas, som exempelvis storleken på centren, bristen på personal eller den felaktiga uppfattningen att vårdhemmen kunde hantera situationen på egen hand.

Ett faktum är att det den 14 mars fanns åtminstone 46.645 smittfall generellt i Spanien. Det vill säga, när centren isolerades hade viruset redan tagit sig in. Andra faktorer svåra att påverka är problemet på ett sådant boende att hålla avstånd samt att de äldre utgör en riskgrupp.

Rapporten poängterar vidare att isolering är negativt för de äldres hälsa och att en total nedstängning endast bör införas när det är oundvikligt. Enligt rapporten har besöksförbudet ensamt inte skyddat äldreboenden från smitta. Centrens infrastruktur uppges däremot ha underlättat virusets spridning genom användningen av gemensamma utrymmen och att många delar rum. Det antyds också att smittan har spridits i högre grad på större boenden, med mer personal.

Författarna till rapporten föreslår därför att smittade flyttas till medelstora center som hanteras av hälsovårdsmyndigheten i samarbete med socialtjänsten, något som alla regioner ännu inte satt i system. Vidare uppmanas att det görs en översyn av ventilationssystem samt att boenden med smitthärdar omorganiseras och skapar mindre självständiga enheter med egen personal, för att minska risken för spridning.

Katastrofen på äldreboenden uppges delvis vara ett resultat av otillräckliga förhållanden som strukturellt problem, som existerade redan före pandemin. Till det läggs låga löner, dåliga anställningsvillkor samt ett stort antal boenden som har personalbrist eller saknar personal som utbildats för att kunna hantera en pandemi. Deltid är vanligt bland vårdpersonal, vilket ökar risken för smitta och de många sjukskrivningarna har lett till att vikarier utan erfarenhet eller korrekt utbildning anlitats. En majoritet av utbrotten uppges ha sitt ursprung i personalen under de perioder besöken varit begränsade.

Många center uppges vara bortkopplade från det nationella hälsovårdssystemet, något som bör åtgärdas. Under första vågen rådde en felaktig uppfattning om att äldreboenden på grund av sin sociosanitära karaktär kunde klara sig med sina egna resurser. Rapporten fastställer dock att äldreboenden är hem, de äldre är inte patienter utan de ska när de blir sjuka, vårdas av det nationella hälsovårdssystemet.

Ett annat kritiskt element var kommunikationsproblemen mellan personalen på äldreboenden, de boende och de anhöriga. Det är motivet till att beredskapsplanerna uppmanas innehålla en intern kommunikationsplan.

Svårigheterna att få tag på tester och skyddsmaterial i början av pandemin nämns som en avgörande faktor samt att äldreboenden inte är förberedda på att ge intensivvård vilket de tvingades till på grund av de överfulla sjukhusen.

I rapporten nämns också att det förekommit åldersdiskriminering. Den visar att åtgärder som särskilda tider för promenader för äldre under nedtrappningen, inte tillämpades på äldreboenden. Experterna poängterar att det inte alltid tagits hänsyn till äldre och handikappades rätt till självständighet och värdighet. Samt att det i situationer med isolering av personer med kognitiv funktionsnedsättning vidtagits åtgärder som inte varit etiskt korrekta. Dokumentet betonar att hälso- och sjukvården inte kan ges utifrån "livslängdskriterier" och uppmanar till att säkerställa värdigheten i det sista stadiet av livet.