Sedan coronapandemin slog till mot världen har varje ny omständighet eller åtgärd som lagts fram i den offentliga debatten presenterats som något definitivt. Ingenting tycks vara en aspekt att ta hänsyn till, något som kan påverka mer eller mindre beroende på situationen. Allt tycks vara antingen den ultimata lösningen eller ett fatalt misstag som kommer leda till en ny våg av avlidna.

Barnen gick från att vara supersmittare till att inte smitta alls. Demonstrationerna i Madrid på internationella kvinnodagen 8 mars, orsakade en katastrof eller påverkade inte smittutvecklingen alls. Sverige var exemplet att följa eller det största misslyckandet i Europa. Antigentesterna var den mirakulösa lösningen eller en dödlig fälla. Barajas var en inkörsport för nya smittfall utan restriktioner alternativt så spelade de yttre gränserna en obetydlig roll i smittspridningen. Varje vecka möts vi av nya kontroverser.

En grupp forskare har publicerat en artikel om fenomenet ”de falska motsatsförhållandena”. Dessa är generaliserande och attraktiva, för att de erbjuder en möjlighet att fly undan en oroväckande komplexitet och bestående osäkerhet. Artikeln som beskrivs i tidningen El País, har bland annat signerats av epidemiologen Eleanor Murray, vid Boston University och virologen Angela Rasmussen, vid Columbia University.

I artikeln analyseras sex olika faktorer där det kan vara värt att stanna upp och titta på just nyanserna som finns mellan det svarta och det vita. Det gäller ekonomi mot hälsa, fullständig lockdown mot total öppenhet, smittspridning via asymtomatiska eller symtomatiska, spridning via luften eller droppar, munskydd eller ej samt förekomsten eller ej av återinfektioner. En av författarnas slutsatser är att partipolitiken skadar en effektiv hantering av kunskapen. ”Politiseringen av osäkerheten och oenigheten inom vetenskapen, förhindrar en diskussion kring fördelarna med olika ställningstaganden och möjligheten att motbevisa falska påståenden”, citeras artikeln i El País.

Sociologen Celia Díaz, vid Universidad Complutense de Madrid, menar att polariseringen kommer från kampen mellan de politiska ledarna och kravet på att de ska positionera sig för eller emot olika påståenden.
– Egentligen borde vi inte välja, säger hon. Det är för mycket oväsen och de drar med sig folket till ringen för att slåss, utan att ha någon information. De rör sig mellan två motsatsförhållanden utan en föregående diskussion, när det i själva verket förekommer ett helt spektra av olika faktorer och situationer att ta hänsyn till.

Sociologen Luis Miller i vetenskapsrådet i Madrid, poängterar att det i början av pandemin inte fanns några skillnader mellan olika partier när det gällde vilka åtgärder som vidtogs. Men allt eftersom tiden gått har polariseringen förstärkts med varje nytt förslag. Den psykologiska och politiska mekanismen bakom är välkänd; när det är något vi inte förstår tenderar vi att nyttja de mentala genvägar som bjuds och fokusera på vad de vi brukar rösta på anser.
– När det gäller det mesta som har med pandemin att göra, har vi egentligen ingen aning om någonting, men partierna vet att folket kommer använda den mentala genvägen och utnyttjar det gång på gång, citeras Miller i El País.

Frågor som att göra antigentester istället för PCR-tester har inledningsvis ingen ideologisk koppling. Vi har inga färdiga mentala modeller och till slut bestämmer vi oss för om det är bra eller dåligt beroende på vem som föreslår det.

Rädda julen, ja eller nej? Tester på apoteken, ja eller nej? Slumpmässiga masstester, ja eller nej? Känslan är att varje åtgärd är avgörande och exkluderande när lösningen snarare ligger någonstans mitt emellan, i syftet och dess tillämpning. Elena Vanessa Martínez, ordförande i spanska epidemiologiförbundet, ger som exempel dilemmat om huruvida restaurangerna ska vara öppna eller stängda. Hon menar att det inte är svart eller vitt, svaret är inte ja eller nej.
– Många gånger måste du vara kreativ och finna alternativa lösningar, som att flytta ut restaurangerna utomhus på gatan. Vi måste anpassa lösningarna till omgivningen.

Martínez menar att dessa kategoriska beslut i avsaknad av nyanser leder till förvirrande situationer för folket, då åtgärderna blir så extrema.
– Det kan vara förvirrande när saker och ting görs på olika sätt, men man måste förklara nyanserna. Det är inte det samma att ha en smittfrekvens på 500 fall per 100.000 invånare i en liten by som i en stor stad, säger epidemiologen gällande en annan kontrovers som skapat stor spänning mellan bland annat centralregeringen och några av regionerna. Förvirringen kring åtgärdernas logik är en faktor som undergräver efterlevnaden, eftersom de uppfattas som motsägelsefulla och orättvisa.

En annan av de mest kontroversiella frågorna är de åtgärder som uppfattas som framgångsrika eller misslyckade i andra länder.
– Vi kan lära av andra länder, men det går inte alltid att vidta samma åtgärder då kulturen eller de politiska och sociala sammanhangen även påverkar i hög grad effektiviteten, citeras Helena Legido-Quigley, expert på hälso- och sjukvårdssystem vid universitetet i Singapore.

En annan falsk dikotomi som målats upp starkt sedan början av pandemin är motsatsförhållandet mellan ekonomi och hälsa, lockdown eller ej. “Rädda liv eller rädda försörjningen. Det är ett falskt dilemma. Att ha viruset under kontroll är i vilket fall som helst en förutsättning för att rädda ekonomin”, uttryckte generaldirektören för internationella valutafonden, Kristalina Georgieva och Tedros Adhanom Ghebreyesus, WHO:s generaldirektör, i en gemensam artikel i april.

Med samma ord insisterade OECD:s generalsekreterare Ángel Gurría, i juni att “lägga fram problemet som ett val mellan liv och försörjning, mellan hälsa och ekonomi, är ett falskt dilemma”, och “om pandemin inte är kontrollerad kommer det inte bli någon stadig ekonomisk återhämtning”. Trots det lägger politikerna fortfarande gång på gång fram problemet som om lösningen vore det ena eller det andra.

I sin artikeln poängterar Rasmussen, Murray och övriga författare att de olika pandemifaktorerna består av en lång rad av gråtoner mellan extremerna svart och vitt. De är knappast binära, enkla, etablerade eller enhetliga och bör inte utformas som sådana då osäkerhet och komplexitet är en del av vetenskapen. De uppmanar oss att acceptera osäkerheten och delta i balanserade debatter, med plats för nyanser och komplexitet.