Under Francoregimens 40 år vid makten skördades många offer, allt från soldater som lemlästades under inbördeskriget till andalusiska kvinnor som förnedrades under diktaturen. Sedan 1979 fram till december förra året har staten betalat ut sammanlagt 21,74 miljoner euro i skadestånd till offren. Det är den största enskilda ersättningen i sitt slag, men den har nått långt ifrån alla. Det framgår av en intern myndighetsrapport som tidningen El Diario tagit del av.

De som stod på Francosidan fick till största delen upprättelse för sitt lidande under diktaturen, men den förlorande sidan ignorerades. Först 1977, två år efter diktatorns död, började myndigheterna med en reglering av pensionerna så att offer för både inbördeskriget och diktaturen skulle få kompensation. Det blev startskottet för en rad lagreformer som gav drabbade både på den vinnande och förlorande sidan i kriget, rätt till skadestånd.

Den huvudsakliga kompensationen har bestått av en pensionsbonus som betalats ut till tvångsvärvade och lemlästade soldater, men även anhöriga om militärerna försvann eller mördades. Personer som sattes i fängelse fick ekonomisk ersättning, liksom arvingar till människor som gav sitt liv för att försvara demokratin. Men många grupper han ännu inte sett till några pengar.

Emilio Silva är ordförande i föreningen för återupprättandet av det historiska minnet, ARMH. Han poängterar att änkorna från 1936, en av dem hans egen mormor, tillbringat mer än fyra decennier utan några som helst rättigheter.
– En änkepension är inte ett skadestånd. Att se detta som kompensation är en förolämpning, citeras han i tidningen El Diario.

Många grupper som haft rätt till ekonomisk gottgörelse uppges inte ha nyttjat den, på grund av rädsla eller skam. I exempelvis Andalusien förnedrades många kvinnor på den förlorande sidan mellan åren 1936 och 1950. De fick exempelvis håret avklippt eller tvingades dricka stora mängder ricinolja. För detta har de haft rätt till ett engångsbelopp på 1.800 euro i skadestånd.
– Endast ett femtiotal kvinnor har ansökt om denna kompensation. Anledningen är att många inte velat att deras barn och barnbarn skulle få reda på vad som hänt och se dem som offer, förklarar Daniel Vallès, professor i rättshistoria vid det autonoma universitetet i Barcelona och tillika författare till boken Ekonomiska skadestånd för skador som härrör från spanska inbördeskriget och Francoregimen.

Det är samma förklaring som ges till att endast 116 fångar som klassades som lösdrivare och socialt missanpassade ansökt om och erhållit de minst 4.000 euro i skadestånd som de hade rätt till, beroende på hur lång tid de avtjänat. 

– Det är väldigt få. Siffran tycks antyda att förtrycket inte var så stort. Men ta någon som måste bevisa sin situation och berätta att han exempelvis suttit i häkte för sin homosexualitet, som vid den ökända polisstationen i Via Laietana i Barcelona, där häktade kunde sitta i upp till en månad och utsättas för regelbunden tortyr, säger Vallès.

Carles Vallejo, ordförande för Katalanska föreningen för politiska fångar under Francotiden, satt personligen i fängelse likt hundratusentals andra. Även han anser att 116 kompenserade personer är rejält i underkant mot vad det borde vara.
– Det är möjligen 0,5 procent av totalen. På min avdelning fanns det åtminstone ett 30-tal fångar, och många av dem, som inte lever längre, vågade inte begära kompensation på grund av rädsla, hävdar han.

Föreningen hjälpte katalanska fångar att begära skadestånd. De mottog 30.000 ansökningar och kom att presentera 8.500 officiella anspråk om ersättning. Många fastade dock i det byråkratiska nätet.

Vallejo själv var fackföreningsombud på biltillverkaren SEAT. Han och andra representanter arresterades 1974 för att ha bildat en enhet inom Comisiones Obreras CC.OO. Polisen beslagtog en miljon pesetas från stödkassan för fängslade medlemmar. Det beslaget registrerades aldrig och Vallejo ser inte heller att den nya lagen om det demokratiska minnet möjliggör att dessa pengar återbetalas.
– Ingenting kan någonsin reparera fråntagen frihet, men ekonomisk gottgörelse är ett sätt att skipa viss rättvisa, avslutar Carles Vallejo.