En av de frågor som diskuteras för att komma tillrätta med klimatfrågan är handeln med utsläppsrättigheter. I princip är detta ett sätt för oss i den rika världen, där det släpps ut allra mest växthusgaser, att köpa oss fria på bekostnad av utvecklingen i den fattiga delen av världen. De säljer sina rättigheter till oss, vi kan fortsätta att förorena för att behålla vår ekonomiska standard. De fattiga länderna berövas möjligheten att utvecklas ekonomiskt på bekostnad av miljön som vi har gjort.

Detta känns inte riktigt bra tycker jag. Visst borde vi i den rika delen av världen ha möjligheter att avstå från något för att kunna rädda miljön? Visst borde vi kunna satsa resurser på att hitta miljö och klimatvänliga sätt att minska utsläppen och ändå någorlunda behålla vår standard? Det känns fegt och oansvarigt att lägga detta ansvar på de mindre utvecklade ekonomierna. Istället borde vi stötta utvecklingsländerna med att hitta hållbara vägar att utvecklas ekonomiskt.

I kyrkan går vi nu in i fastan. Den perioden innebär att man avstår något för att kunna hjälpa de som har det svårare än vi själva. Men också för att komma närmare Gud. Detta är kanske på många sätt samma sak. Att hjälpa varandra är att komma närmare varandra. Att komma närmare varandra är också att komma närmare Gud.

Men är vi på individnivå beredda att avstå? Eller gör vi som på den högsta politiska nivån och hittar sätt att köpslå för att slippa avstå? Kanske ska vi denna fasta tänka extra på vad vi kan avstå för att världens miljö ska bli bättre. Jag måste kanske kunna tänka mig att spara in på bilkörning. Kanske jag måste inse att det inte längre kommer att gå att ta flyget till Thailand när jag tycker Spanien är för kallt utan att betala också kostnaden för miljön. Kanske måste jag acceptera att handla lite dyrare matprodukter som är producerade i närmiljön.

Det är lätt att tycka att politikerna måste ta sitt ansvar. Men i slutändan är det du och jag som måste göra det, ta de praktiska konsekvenserna och också betala priset. Det kan kännas orättvist. Men är det verkligen det? Har vi inte alla med glädje och utan att tänka på det tagit del av alla de rikedomar som vår ekonomiska utveckling givit. Därför är det också allas vårt ansvar att ta del i arbetet med att lösa den svåra situation som uppstått.

Gud välsigne dig!