Den första april var det sjuttio år sedan Spanska inbördeskriget fick sitt slut och det är först nu, efter en människoålder, det har blivit dags att göra upp med det förflutna. Sanningen om Spanska inbördeskriget belyses från alla håll.
Få händelser i världshistorien har väckt så starka känslor som Spanska inbördeskriget.

Många har beskrivit kriget som en kamp mellan vänstern och högern. Men striden gällde mycket mer än så. Visserligen var det ett klasskrig där konservativa krafter gick till anfall mot en demokratiskt vald vänsterregering. Spanska inbördeskriget blev på så sätt det första kriget i världshistorien där de stridande parterna slogs mot varandra huvudsakligen på grund av politiska övertygelser.

Men inbördeskriget var också en kamp mellan ett tudelat Spanien, mellan det gamla traditionella och konservativa Spanien och det nya individuella, liberala Spanien. Ett krig där den ena sidan slogs för det auktoritära styret och den andra sidan försvarade individens frihet.

Samtidigt handlade kriget även om regionernas förhållande till centralmakten. Nationalisterna var beredda att gå ut i krig för att hålla ihop det sönderfallande Spanien, regionalisterna stred för att få behålla sitt självstyre.

Spanska inbördeskriget var ett osedvanligt grymt och blodigt krig. Ohyggliga övergrepp begicks i ideologiernas namn.

Även den republikanska sidan stod för besinningslöst våld. Men som i alla inbördeskrig gjorde sig den segrande sidan sig skyldig till betydligt fler mord och avrättningar än förlorarna. När kriget var slut var alla motståndare till Franco antingen dödade, tillfångatagna eller i landsflykt. Efter kriget genomfördes dessutom en planerad utrotning av alla som politiskt stött republiken.

Inbördeskriget följdes av en långvarig diktatur som isolerade Spanien från övriga Europa. Allt som hänt under kriget tegs ihjäl. När diktatorn till slut dog var fortsatt glömska och tystnad den enda möjligheten som fanns för att kunna genomföra en demokratisering.

Just denna månad har det gått sjuttio år sedan inbördeskriget slutade och alla som hade egna erfarenheter av kriget är nu döda. De som gjorde sig skyldiga till övergrepp och grymheter under striderna och utrensningarna är borta. Ingen kan därför längre ställas till svars.

Men det är ändå viktigt att få veta vad som hände. Sanningen måste fram för att de nya generationerna utan egna minnen ska kunna gå vidare. Det går inte att längre att tysta ner det som hände och försöka glömma att dagens Spanien, med alla sina fantastiska sidor, faktiskt har sina rötter i den tragedi som inbördeskriget var.

Historien upprepar sig förstås inte, det gör den aldrig även om det i vissa fall sker en liknande händelseutveckling. Men för att förstå sin samtid måste man också känna till vad som har hänt. Utan historia går framtiden förlorad.