Å andra sidan känns Sverige märkligt ogeneröst mot småbarn, om man bortser från det rent praktiska.

Jag har rest totalt fyra gånger till Sverige under min sons första år, så det är knappast ett statistisk säkerställt uttalande. Bara en känsla. I det liberala landet Sverige – modernt och jämställt – har jag till exempel känt mig mer obekväm med att amma offentligt. Sverige är extremt trendkänsligt och likriktat, på gott och ont. Alla gör samma sak samtidigt, på samma sätt. Och nu är det trendigt med chica föräldrar som lever ett fritt aktivt liv utan sina barn. Och inne med ställen där barn inte ens är välkomna.

Blickar talar om för mig, inte att det äckligt att visa lite hud, men att jag måste ha missat något. För i år ammar vi inte på öppen gata. Jämfört med det katolska otrendiga Spanien. Där man snarare kan känna sig påhoppad av folk som euforiskt och engagerat slår ihop händerna och utropar sin glädje över vad de ser. Inget att skämmas över här inte!

Den sista resan till Sverige i november hade min bebis hunnit blir så stor att han höll egen låda. Nu vill han äta själv. Blir arg när han inte får som han vill. Ska blidkas och underhållas. Varje ljud skapade uppmärksamhet. Inga kypare log överseende över risrester på golvet och utspridda frukostflingor som fungerat som distraktion medan mamma, moster och mormor fått äta i någotsånär lugn och ro. Flackande besvärade ögon som försökte låtsas som det regnade. Oklanderlig service men utan hjärta.

Hotellhelgen i Spanien var en träff i BMW-klubben (den historien får vi ta en annan gång!) och vi var 14 vuxna och en ettåring som turistade i Granada och Las Alpujarras, åt, drack och körde bil. Det är inte bara det att vart man än kommer, så åker barnstolen automatiskt fram, det erbjuds gärna specialmeny, rörs ihop en pumpakräm om så önskas, ingen rynkar på näsan över matrester på golvet eller rop på uppmärksamhet och ilskna protester (som för övrigt knappt hörs i det allmänna tumultet). Det är dessutom så att ett barn är allas egendom. De får synas och höras, är en aktiv del av konversationen och alla vill ta, hålla, leka, peta, prata och gulla. I ärlighetens namn blir det ofta lite för bra, när ett gäng okända vill leka extraföräldrar till en trött och gnällig unge.

I Sverige finns alla praktiska grundförutsättningar för att underlätta familjelivet, ekonomiskt och logistiskt. Men i det sociala offentliga livet har barnen ingen riktig plats. De nattas och stoppas under täcket.

Första kvällen i Granada möttes vi lobbyn klockan 20.30 för att promenera till restaurangen. Det tog minst en halvtimma innan alla var på plats och samtalen lugnat sig så pass att vi kom iväg. Sedan gick hela truppen i sköldpaddstakt i två kilometer och innan förrätten stod på bordet var klockan 22 och min son hade ätit upp sin burkmiddag och var redo att gå hem igen och sova. Att han blir trött, vill sova i säng, inte vagn, och inte är så van vid uteliv, har spanjorerna svårt att förstå. Ingen skulle skynda på lite eller tidigarelägga en middag för att den ska passa en barnfamilj. Dock är det fullständigt självklart att barnen är med.

Jag befinner mig någonstans mellan spanskt och svenskt och hoppas kunna finna en gyllene medelväg för min son. Jag vill inte att han ska tvingas komma till ro vid midnatt i en obekväm vagn bredvid högljudda diskussioner i lysrörsupplysta lokaler. Inte heller vill jag leva ett socialt vuxenliv parallellt med hans eller att vi stannar hemma de första, typ åtta åren.