Till en början lockades jag av tvåspråkigheten och närheten rent geografiskt. Men ju mer insyn jag får i dagisvärlden har det kommit att handla om andra saker. De kommunala dagisen har strikta tider för lämning och hämtning, föräldrarna släpps inte in utan hämtar vid grinden. Öppettiderna är begränsade och inte anpassade till att föräldrarna jobbar heltid. Om man inte har friska engagerade far- eller morföräldrar som bor på plats och inte har annat för sig, vill säga. Dagisen stänger hela augusti, nästan tre veckor över julen, påskveckan, feriaveckan samt så klart alla lokala, regionala och nationella helgdagar, minst åtta veckor per år måste du hitta annan barnomsorg – inte gratis. I Spanien går dessutom barnen bara i kommunalt dagis till de börjar skolan, vilket de gör höstterminen året de fyller tre.

Min son fyller i november. Innan sin treårsdag måste han inte bara var blöjfri utan även klara sig själv på toaletten och någon siesta blir det inte. Om vi fortfarande förutsätter att jag jobbar heltid, så måste jag ansöka om skollunch. Därefter måste jag få in honom på extraaktiviteter varje eftermiddag. Som det är en annan kö till. Aktiviteter som inte sträcker sig över hela terminen. Och ja, sedan har vi sommaren – tre månaders ledigt. Jippie.

Kanske det med denna bakgrund är lättare att förstå att jag väljer privat dagis med öppet till 18, där jag kan välja min sons tider fritt och som bara stänger helgdagar och över julen. Där han kan gå tills han fyller sex år, vilket kanske är det bästa av alltihop.

Denna text skulle dock inte vara ett försvarstal för privat barnomsorg, nej, egentligen hade jag tänkt raljera över de kulturkrockar man möter som svensk på ett spanskt dagis.

Om vi börjar vi med inskolning och lämning så går det generellt snabbare i Spanien och med betydligt mindre lull-lull. Inskolning här sker på en dag eller två. Jag vet faktiskt inte om det blir mycket lättare för barnet om man drar ut på det, men det är abrupt för en mamma som lämnar ifrån sig sitt barn långt innan 1-årsdagen. Däremot ville jag ta lämningen i lugn takt under de ganska många månader han blev ledsen vid avskedet. Jag menar att tårar inte är farliga. Om min son gråter anser jag inte att det är motiv att snabbt slänga över honom till en annan famn och springa därifrån. Jag tycker man kan kramas och säga hejdå i lugn takt ändå, och låta honom fälla några tårar om han behöver det. Dagisfröknarna blev väldigt stressade över detta och slet honom ur armarna på mig.

Största krocken har dock uppstått vid fester och avslutningar. Vi har bara varit med på två, en sommar- och en julfest. Ett antal däremellan har vi hoppat över för att de alltid börjar vid 19-tiden. En tid då en 1-2-åring i min värld börjar varva ned, äter, badar, lyssnar på sagor och så småningom sover. Så först kommer vi dit när ungen redan börjar bli trött. Sedan visar det ju sig såklart att tiden som sagts inte var exakt, i själva verket hade det räckt att komma minst en halvtimme senare.

Sedan när ungen är ännu tröttare ska man som förälder sätta på honom utklädnaden. Försök klä ut en 2-åring till gran när han inte själv vill. Sedan ska barnen fram på scenen, återigen med föräldrarnas goda vilja. Dagisfröknarna är upptagna med att ladda inför sitt eget uppträdande. Så börjar sången och dansen och fröknarna står vända mot föräldrarna, tittar på föräldrarna och sjunger och dansar som om det var deras show. De ser inte barnen. Barnen som står med blickarna förlorade i ingenstans och inte har en susning om vad de gör där. Förutom något litet undantag som liksom fröknarna älskar uppmärksamheten. Det här är inte kollektiv-Sverige där gruppen är viktigast. Här är var och en sin egen lilla ö. Men solen skiner och man får dricka öl på dagis.