Ibland känns det som om livet är ett ständigt rollsökande. Passar jag in här eller där, är jag si eller så? Just när jag tycker att jag fångat in min personlighet, visar sig en ny sida av Lena och jag får börja om med mitt tankemässiga självporträtt. Det är ju så många delar som ska rymmas, kvinna, mamma, partner, arbetare, livsnjutare, idealist, svensk i ett annat land, utlandssvensk i Sverige. Rollerna och pusselbitarna ska sättas samman och falla på plats. Jag får ta lärdom av de som gått före och spegla mig i de personer som liksom jag fortfarande trampar på lite okänd mark.

Många av oss som flyttat ner till södra Spanien flyttar ifrån invanda mönster och trygghet, vi flyttar ifrån de roller vi fått och skaffat oss i hemmiljön och även om vi inte blir helt nya i vår person får vi möjlighet att tillfoga nya bitar. Kanske vill man lämna ekorrhjulet där barnen stressas iväg till skolan tidigt om morgonen och där helgen har blivit till ett otillräckligt andhål. Kanske vill man testa vem man kan vara på en plats där inte ledvärken river i kroppen och halkrisken inte begränsar chansen att komma utanför dörren vintertid.

Vissa kommer hit för att fortsätta leva, andra kommer hit för att börja att leva, några har kommit hit för att överleva. Här på kusten finns det utrymme att testa nya beteenden och tid att känna efter vem man är och vem man vill vara. Jag kan lägga barnen senare och skylla på spanska tider, jag kan klä mig i chockrosa och ändå smälta in, oftast kan jag göra imorgon det jag inte hann idag… och det utan dåligt samvete.

Man blir snabbt gammal på kusten. Ja, inte åldersmässigt men i boendetid. Det är spännande, efter drygt tre år känner jag att vi börjar tillhöra inventarierna här. Jag måste medge att det ger mig en viss stolthet att jag detta år vet hur jag ska fylla i alla blanketter för att ansöka om skolplats i spanska skolan för lilltjejen och att ångestnivån har sjunkit för varje gång sonen lämnas till den spanska fotbollsbussen på lördagsmorgonen. Den där Lena som trevande letade efter nya sammanhang i januari 2015 känner sig tillfreds med livet 2018.

Jag hade inte föreställt mig att flytten till Costa del Sol skulle innebära så stora förändringar i mig som person. Jag tänker mig ju att vi aldrig blir färdiga som människor, men jag trodde nog, i min naivitet, att det handlade mer om lite finjusteringar i personlighet, finliret liksom. Men icke! Under de senaste åren i Spanien har till exempel mitt känsloregister nått nya höjder. Jag känner in och jag känner för. Dramatiskt grät jag av glädje när Los Reyes Magos landade i sin helikopter på fotbollsplanen i januari. Lika dramatiskt fällde jag tårar tillsammans med fotbollsföräldrarna när sonens lag förlorade sin match i en liten byhåla utanför Granada. Är det så att den där lugna och samlade prästfru Lena, efter några år av rollsökning, får dela mer och mer plats med några mer karismatiska personlighetsdrag? Och är det verkligen så att åren här på kusten har spelat in eller är det tiden som sådan? Några år äldre, mer tid att förändras?

Nej, kära Costa del Sol. Det är du som har gjort skillnad, för här hos dig har jag fått möta människor som hjälper mig att finslipa vem jag är. Jag träffar den äldre kvinnan som fyller på med kraft vid ditt hav. Jag möter den yngre kvinnan som hyllar dina snöfria skolvägar. Jag möter den medelålders mannen som kan andas lugnet i dina berg. Genom att spegla mig i andra samlar jag ledtrådar till min livsväg och vilka roller som kommer att besättas inom mig. Svensk, spansk, finsk, engelsk, perser eller colombian, här på Costa del Sol får jag möta mänskligheten. På fjärde året kära kust, vi är på fjärde året och stegar vidare in i framtiden.

Jag tror egentligen aldrig att jag har skrivit några kärleksbrev. Eventuellt frågade jag chans på en eller två pojkar på mellanstadiet via ”skicka- lappen- tekniken” men detta kan nog inte kvalificeras som särskilt romantiskt. Men om jag nu i vuxen ålder skulle skriva något om hjärta och smärta skulle motparten inte vara en person, utan faktiskt skulle det vara en plats, vår plats på jorden, Costa del Sol. Okej tänker du kanske, nu kommer en lång rad av superlativ över kusten, hur solen och värmen är fantastisk och om bergen med sin trolska utformning har fångat mig. Men nej, mitt kärleksbrev till kusten är lite mer egoistiskt, det handlar mer om min förändring och min resa.