En lördag i maj hade jag, tillsammans med min vän Anne-Marie, planerat in en resa till Málaga för att besöka organisationen Los Ángeles Malagueños de la Noche. De senaste tre åren har kyrkan, tillsammans med skolan, arbetat med ett projekt där svenska skolungdomar varannan vecka brer smörgåsar som vi sedan lämnar i Málaga för att distribueras till de som behöver hjälp med mat.

Det är givande, ett projekt som syftar till att vi som svenskar ger tillbaka något till det spanska samhället. De gånger grundaren Antonio tidigare år varit och besökt oss i Fuengirola har han alltid bjudit in oss att komma och se verksamheten på plats. Jag har avvaktat lite, tänkt att det känns som ett stort ansvar att ta med ett gäng gymnasieungdomar till Málaga, kanske möter de en värld de inte är beredda på? Jag har själv arbetat med utsatta människor i några olika länder, det är inte alltid en så enkel värld att konfronteras med. Framförallt kan det vara knepigt att känna otillräckligheten och hur mycket vi måste kämpa för solidaritet och medmänsklighet.

Så inför denna resa hade vi på svensk manér varit tydliga med, och kommit överens med Antonio om, att ungdomarna tillsammans med mig och Anne-Marie skulle möta upp honom vid tågstationen, vallas runt i organisationens hus och få en föreläsning om hur allt startade, vilka som kommer och hur framtiden ser ut.., trodde vi.

När vi kom klev av tåget i Málaga och vandrade upp i solen kände vi oss nog lite vilsna. Jag spanade oroligt efter min kära Antonio, men nej, han var inte där. Två äldre damer i t-shirts från Nattens Änglar kom efter en stund småspringande emot oss och ropade Kom, kom! Jag försökte presentera mig och fråga efter Antonio, de manade på oss framåt. Adelante! Så vad göra? Jag satte på mig mitt ”jag försöker se avslappnad ut men känner mig jättestressad”-ansikte och sa till alla att detta kommer bli hur bra som helst. Vi hänger på.

Väl framme i Änglarnas lokaler låstes alla våra värdesaker in och vi blev tillsagda att tvätta händerna. Vi var ett rätt exotiskt inslag i matsalen. Nu lyckades vi ledare få en syl i vädret. ”Vad händer, var är Antonio? Vi skulle ju bara få en föreläsning, vad förväntas vi göra?” De spanska volontärerna tittade undrande på oss och sa; ”ni ska ju jobba, hjälpa oss att förbereda mat för alla som behöver, ni är ju här, här arbetar vi tillsammans. Antonio kommer men han var tvungen att åka iväg för att hjälpa en familj i nöd.”

Ungdomarna blev jätteglada. Med liv och lust satte de igång att bre smörgåsar, ordna med familjematpåsar och även tala lite spanska med övriga medhjälpare. Och jag? Jag kände mig urdum. Jag hade ju i missriktad rädsla planerat för att ungdomarna skulle få teoretiska kunskaper om utsatthet, en planerad föreläsning och rundvandring, undvika att möta människor i nöd. Här fick ju våra svenska fina ungdomar möta världen, så som den är, inte som vi önskar att den vore. Här hörde jag dem uttrycka ödmjuka ord över att de fick göra något på riktigt.

Efter någon timme kom så Antonio. När maten var förberedd samlande han oss i en tystare hörna av matsalen och tackade oss. Inte berättade han om organisation och riktlinjer, nej, nej. Antonio pratade om hur vi alla har ansvar för varandras välmående, om solidaritet över gränserna, om hur ensamhet ska bemötas med gemenskap, hur hat ska mötas med kärlek, om hur han en natt fick en dröm och ett kall om att skapa möjligheter för människor. Antonios trygga plan om att gå i pension som firad polis inom Policia Nacional gick i stöpet och istället lever han varje dag för att göra livet mer uthärdligt för andra.

Vår svenska grupp gick därifrån med insikten om att det inte är hela världen om det inte blir som vi tänkt oss. Jag blev återigen påmind om att mina minutiösa planeringar i det stora hela kan kastas omkull i ett svep och det står en uppsjö av andra tillvägagångssätt bakom hörnet. Alfabetet har massor av bokstäver, jag har inte kommit halvvägs till plan ö än.