Den viktigaste faktorn för ett bra pensionärsliv är hälsans goda gåva som min gamle morfar, rallaren som var med och byggde inlandsbanan, uttryckte det när han på darrande ben reste sig och höll tal. Och tendensen är klar, vi lever allt längre och är friskare. Många får fler goda år efter pensioneringen. Vad ska man göra med dem? För mig har svaret blivit Nerja. Jag har en tillräckligt bra pension för det. En fattigpensionär, ofta kvinna som jobbat deltid i offentlig sektor, har inte den möjligheten och det orättvisa är att människor med sämre ekonomi också lever kortare liv.

Jag håller alltså till nära Nerja i södra Spanien om vintrarna och det mår jag bra av. Jag slipper till exempel halka omkring hemma i Stockholm och bryta lårbenshalsen. Här värmer solen min skrynkliga kropp, som förhoppningsvis fortfarande producerar lite D-vitamin och här får själen näring av den goda gemenskapen i AHN. Det Spansk-Nordiska Sällskapet är träffpunkt för cirka 1 400 svenskar, norrmän, finnar och några danskar. Här kan jag delta i någon aktivitet varje dag om jag har lust. Det finns alltid något som intresserar mig. Tillvaron i Nerja innebär inte att sitta inne och vänta på att barn och barnbarn ska höra av sig. Här skapar man ett eget liv. Ensamma och isolerade pensionärer finns inte på kartan. Jag har ibland skojat och sagt att man får passa sig så man inte bränner ut sig .

För mig är vännerna i föreningen jätteviktiga. Jag tror att vi behöver lekkamrater hela livet, inte bara som barn. Och här har jag gott om kamrater. Jag och min fru spelar boule säkert tre ggr veckan. Sedan är det golf, bridge och ibland går jag med på vandringarna. Jag och frun går för det mesta på AHNs måndagsmöten. Frun ansvarar dessutom för biblioteket och jag för fotbollssektionen.

När vi har tävlingar i boulen eller golfen är det viktigt för mig att inte låta prestationsdjävulen ta över. För jag är en tävlingsmänniska som fått skola om mig på äldre dagar. Den sociala samvaron är numera alltid prio 1. Tävlingen är inte längre en kamp på liv och död. Och tänk så mycket trevligare livet blivit. Och så många vänner jag fått. Jag har faktiskt fler här än i Stockholm. Någon sa att efter 65 får man inga nya vänner. Det är inte sant.

Det är inte bara kul att bli gammal. Jag har drabbats av sorger och förluster. Vänner blir sjuka och skruttiga och några har dött. Det tar alltid hårt när någon försvinner som man tycker bra om och ibland går det fort och kommer oväntat. Det är den enda nackdelen med mina AHN-kompisar. Vi är i en ålder när sjukdom och död står på dagordningen. Det har känts tungt många gånger.

Jag har också blivit imponerad av vänner som visar att det trots svåra sjukdomar går att leva ett bra liv och som deltar i aktiviteterna med gott humör. Ett bra nätverk och goda kamrater har avgörande betydelse i svåra stunder. Det visar faktisk forskningen och jag lever ett aktivt och meningsfullt liv omgiven av många kamrater. Jag tror att det är så man ska åldras.

Att i ensamhet sitta och vänta in döden leder till depression. En vanlig åkomma bland äldre människor. Och då kan man komma i den situation som Thore Skogman beskriver, att man som pensionär lever på minnet. Hur kul är det?

Så kör hårt livet är kort!
Säger en 44a.