Efter lunch tittade vi på bodegans museum, som visade vintillverkningen från skörd till flaskor. Allt görs för hand. Enda hjälpmedel är åsnor, som bär de avklippta druvklasarna. Dessa tåliga djur som alltid funnits som bärare, särskilt i bergen där det är för brant och oframkomligt för fordon. Åsnan var länge ett ledande transportmedel i Spanien. Det fanns miljontals vid tiden för Francos död 1975. I Gerald Brennans bok South from Granada beskrivs livet i en by i bergen och hur Brennan använder åsnor för sina långa vandringar ner till kusten. En underbar bok som ger inblick i livet i en traditionell pueblo. Jag kommer ihåg i början av boken när Brennan ska gå till byns brunn för att hämta vatten. När han står där med sina hinkar blir han vänligt men bestämt tillrättavisad av byns kvinnor. Sånt här jobb gör inte en man. Detta var början på en serie kulturkonflikter som Brennan beskriver. Han har ju kallats för Alpujarras (Sierra Nevadas sydsluttningar) främsta skildrare.

En annan dag spelade vi boule på våra banor vid idrottsplatsen i Nerja. Just när jag skulle kasta mitt klot får jag se en märklig syn, ett par oxar (modell gigantiska) kommer sakta lufsande på gatan. De har ett ok mellan sig och bakom går en man med tömmar. De är troligen på väg upp åt Marohållet för att plöja.

Så här är det i Andalusien. Det traditionella och ålderdomliga går hand i hand med det moderna (nästa gång är det ett mc-gäng som kommer smattrande på gatan). Jag äskar den här blandningen. Det är som att leva i olika tidsepoker samtidigt. Man har hela tiden historiens vingslag runt öronen. Inte bara i form av statyer och byggnader, utan också i form av levande djur och människor som tillämpar gammeldags arbetsmetoder. De är inga museiföremål. Oxarna används i jordbruksproduktionen.

Ett exempel till. På väg hem till vår ”urbanisation” har en spanjor och hans fru öppnat ett försäljningsställe i anslutning till vägen. Han har byggt ett primitivt skydd med någon slags halmtak och säljer frukt och grönsaker. Mycket producerar han själv på åkrar som ligger bakom försäljningsstället. Snacka om korta transportsträckor. Stället känns uråldrigt och man får alltid en ”regalo” i form av extra apelsiner eller tomater när man handlar.

Man kan inte låta bli att tycka om det här märkliga Andalusien. Vindruvor som växer på 1 100 meters höjd, tillverkning av vin för hand, fåraherdar, åsnor och oxar. Känslan av att så här har det varit i årtusenden.

Så alla fiestor. Den 15 maj firas San Isidro, som är skyddshelgon för bönderna. Då innehåller paraden genom Nerja oxar, åsnor och hästar som är pyntade och dekorerade och som drar gamla vagnar som folk sitter i. Ofta klädda i färgglada traditionella kläder, flamencoklänningar för damerna och åtsittande byxor med kråsskjorta och kort jacka för herrarna. Här har tiden återigen stått stilla. För att inte tala om Semana Santa, då känner man sig tillbakaflyttad till medeltiden. Det är suggestivt och exotiskt när processionerna drar fram på gatorna med rökelse som doftar, musik som skräller och processionsdeltagare som bär huvor som för oss liknar de som klu-klux-klan använder.

Det har kallats för exotism ibland och nostalgi ibland. Men vad är det vi söker? Det moderna och rationella vill man förstås inte vara utan, men man behöver också kontakt med det förflutna, med förfädernas andar som man säger i Afrika. Det finns ett starkt behov hos den moderna människan av kontakt med rötterna. Generna ropar.

Känslan av hur det var för länge sedan får man lättare här. En känsla av frid och evighet.

Freud skrev 1929 en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. I den beskriver han hur samhället ställer stora krav på anpassning. Ibland alltför stora. Man kan känna sig som en främling. Man känner inte längre igen sig. I min hemstad Stockholm är det krav på tempo, effektivitet och rationalitet. Stressen har blivit alldeles för hög. Min vinterstad Nerja är lugnare. Här är det gott att åldras. Det är fint att man både lyckats behålla gamla traditioner och ändå utvecklats och förändrats.