En del människor tar till religionen under en sådan här gigantisk kris. Är detta Guds straff för de synder mänskligheten har begått? Många trodde det under den största pandemin vi upplevt, digerdöden, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Radioprogrammet, Människor och tro, diskuterade Guds straff och domedagen. Där var det ingen som nappade på att Gud ville straffa människorna eller att vi närmar oss domedagen. Men har man en religiös övertygelse förstår jag att man söker hjälp och tröst hos Gud. När man känner sig maktlös, liten och utlämnad finns det behov av en högre makt.

Men det är på det psykologiska planet som pandemin har haft störst påverkan. Två saker som påverkat mina psykologiska reaktioner: kontrollförlusten och det spanska samhällets reaktion på viruset. Kontrollförlusten och framförallt ovissheten är stressande, för att inte säga ångestframkallande för många människor. Man vet inte vad som händer och har ingen möjlighet att påverka utvecklin-gen. Jag tror att det bland annat är för att ge oss tillbaka lite kontroll som detta att tvätta händerna och att undvika andra hålls fram som universallösningar. Man kan göra något. Och varje gång någon expert säger tvätta händerna blir jag så glad och springer fort ut i badrummet. Med min ålder tillhör jag ju en riskgrupp.

Kunskaperna om Covid-19 är ännu små. Vi får lära oss vartefter, säger experterna. En del länder tar till storsläggan, exempelvis Spanien och stänger ner hela samhället. Andra, som Sverige, bygger på frivillighet och uppmanar människor att hålla social distans. Medmänniskor har blivit motmänniskor. Jag som är lite allergisk av mig kan lätt nysa om det kommer något i luften som irriterar. Jag blir livrädd för att nysa om jag är på Lidl och handlar mat och ser framför mig att dom syr in mig direkt och att jag får sitta i isoleringscell tills vi ska åka hem till Sverige.

Samtidigt pågår en helt motsatt rörelse. Vännerna på Facebook hör av sig mer än någonsin och vi till dom. Vi frågar om läget och utbyter välgångsönskningar. Den närmaste kretsen har blivit mer medmänniskor och de vi inte känner mer motmänniskor Detta stärker VI- och DOM-tänkandet. Usch. Vi hade redan ett demokratiproblem. Med mitt religiösa arv är det naturligt att tänka; Vi är alla lika inför Gud (där ser man, jag är kanske mer religiös än jag tror eller så har jag blivit det under krisen. När fan blir gammal blir han religiös…).

Kontrollförlusten kan vara någorlunda okej för mig. Jag tillhör inte ”the worrying kind” som Ola Salo sjunger om. Men att bli satt i karantän! Jag har fått husarrest. Polis övervakar att vi följer reglerna. Jag sitter visserligen i en gyllene bur, men i bur sitter jag. Jag förstår skälen. Men mitt inre slår bakut.

I Sverige är det som om vi har avskaffat alla auktoriteter, men här i Spanien lever dom. Den man i uniform som styrde kön till min mataffär visade att han menade allvar. Kö för att komma in, plasthandskar på och handsprit! Obligatoriskt och han tänkte inte släppa in någon som inte gjorde som han sa. En vakt i Stockholm hade aldrig betett sig så här. I Sverige förväntas man internalisera (införliva) regler, så att man utvecklar en inre kompass. Här i Spanien ser man aktivt till att folk följer reglerna. Här finns fortfarande en gammeldags auktoritär tradition. Och den innebär out of sight, out of mind. Finns ingen som övervakar, gör folk som dom vill och det funkar inte. En kulturkonflikt för en svensk 40-talist.

Men kris kan också leda till utveckling. Klimatkrisen kanske kan bemötas på samma sätt. Med en lite mer auktoritär och centralistisk modell. Det kanske är dags att sluta decentralisera och privatisera. Det behövs en stark stat som tar tag i stora gemensamma problem. Det räcker inte att varje sjukvårdsregion fnattar omkring som den vill och sedan inte har nödvändig medicinsk utrustning. Det är de gemensamma behoven som ska styra, inte besparingar och vinstmaximering.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov.
(Nya testamentet, Apostlagärningarna kap. 2 och 4)