“Jag avskyr hyckleri, och eftersom jag är oberoende, fri och inte vill bli älskad för egenskaper jag inte besitter så säger jag alltid vad jag tycker och vad jag känner för.” (“Detesto la hipocresía, y como soy independiente, libre y no quiero que me amen por cualidades que no poseo, digo siempre lo que pienso y se me antoja.”) De orden ska Carmen de Burgos ha använt för att beskriva sig själv. Hon var en av de stora kvinnorättsaktivisterna i Spanien under sekelskiftet, vars liv utmärktes av en aldrig sinande kämparglöd.

Carmen föddes i Almería 1867, som ett av familjens tio barn. Föräldrarna såg till att hon fick samma uppfostran och utbildning som sina bröder. Endast 16 år gammal gifte hon sig, mot sin pappas gillande. Hennes tolv år äldre make Arturo Álvarez y Bustos kom från en familj som arbetade inom tryckbranschen. På så sätt bekantade sig Carmen tidigt med tidningsvärlden. Den unga skribenten började publicera artiklar i ett magasin som hennes man ägde.

Det visade sig snabbt att äktenskapet med Arturo inte skulle bli vad Carmen hade hoppats på. Hennes man var långt ifrån den gentleman han hade utgett sig för. Han misshandlade henne och hade upprepade otrohetsaffärer. Som om det inte vore nog dog tre av parets fyra barn kort efter födseln. Till slut fick Carmen nog. År 1901 tog hon sin enda överlevande dotter och begav sig till Madrid. Att lämna sin man var inget som majoritetssamhället såg med blida ögon på, vid den här tiden. Men så var de Burgos heller ingen dussinkvinna. Hon gick sin egen väg alldeles oavsett vad folk tyckte.

Carmen de Burgos hade en lärarexamen och hade fått anställning på en skola i Guadalajara. Men det var egentligen något annat som var hennes kall – journalistik. Hennes första kontakt med yrket hade gett mersmak. Hon var fast besluten att slå sig fram och göra sin röst hörd. Även om hennes äktenskap hade varit destruktivt hade det fört med sig någonting gott – hon hade skaffat kontakter inom tidningsvärlden.

Efter ankomsten till Madrid lyckades hon sälja in krönikor, dikter och betraktelser till tidningar som El País, Madrid Cómico och ABC. Snart fick hon dessutom en egen spalt i tidningen El Globo där hon skrev under rubriken “Notas femeninas” (feminina betraktelser). När tidningen Diario Universal grundades 1903 anställdes de Burgos, vilket gjorde henne till landets första professionella kvinnliga journalist. Hon skrev under pseudonymen Colombine.

Utöver sina artiklar publicerade hon böcker och noveller. Återkommande teman i hennes texter var jämställdhet, suffragettrörelsen och kvinnors rätt till utbildning. Hon drev också frågan om att legalisera skilsmässa.

Även om kvinnorättsfrågan var på frammarsch i stora delar av Europa var den fortfarande kontroversiell. I Spanien var inte alla imponerade av den banbrytande kvinnan. Hon mottog attacker från kyrkan och andra konservativa röster som försökte underminera henne genom förolämpningar och förtal.

Carmen lät sig dock inte nedslås. Hennes nyfikenhet drev henne dessutom till att resa utanför Spanien. Tack vare ett stipendium kunde hon besöka Frankrike, Italien och Monaco. Resorna gav mersmak. Hon fortsatte utforska Europa och publicerade flera reseskildringar.

Som om de Burgos liv inte redan rymde många milstolpar blev hon också Spaniens första kvinnliga krigskorrespondent när hon rapporterade från ett slag mellan spanjorer och marockaner i Melilla 1909. När första världskriget sedan bröt ut var hon på väg hem efter en resa till Norden. Hon fastnade i Tyskland och utnyttjade det till att skicka hem krönikor om den kaotiska situationen i landet.

Skribenten och aktivisten dog 1932, 64 år gammal, ett år efter att lagförslaget om kvinnlig rösträtt hade gått igenom i Spanien.

Efter det spanska inbördeskriget var hon en av de personer vars verk censurerades av Franco. Under lång tid föll hennes namn i glömska. Som tur är har hennes livsgärning under de senaste åren återigen börjat uppmärksammas.