- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 02.08.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Började med att promenera från Roslagstull till Järntorget. Fann till min belåtenhet att Stockholm fått många uteserveringar, men när jag som ensam äldre man närmade mig dem märkte jag iskylan. Man var rädd att jag skulle ta upp ett helt bord för två eller fyra. På den andra krogen visade man mig längst in i lokalen där jag sedan glömdes bort. Efter en kvart ledsnade jag på ensamheten och gick till min gamla fina fiskkrog som nu också startat uteservering. Efter lång väntan dök en ung servitör upp med en matsedel som jag avböjde med orden: ”Strömming, ett glas öl och en sexa OP”. Efter sju minuter kom han tillbaka och undrade vad OP var för någonting. (OP Andersson Aquavit är finsmakarens brännvin – vodka skall drickas av nariga läppar i en portuppgång). ”Då nöjer jag mig med strömming och öl”, svarade jag och satt ännu en god stund innan jag fick veta att strömmingen tyvärr var slut.

Gick till Prinsen där en vänlig hovmästare sa att köket just stängt. Han föreslog ett berömt ställe på Stureplan, men där var så knökfullt och ett sån´t jävla liv att jag gick vidare. Utsvulten och spiknykter ställde jag mig att läsa matsedeln utanför en krog på Regeringsgatan. Då hörde jag en tyken röst bakom mig som frågade:
–Ska du äta eller dricka? Där stod en uniformerad vakt och jag svarade:
–Det ena utesluter väl inte det andra – jag brukar dricka någonting till när jag äter. Hur gör du?
–Hur mycket har du druckit tidigare?
Jag ilsknade till.
–Va fan är det här för jävla stil. Inte för att det angår dig men jag drack en öl för fem timmar sedan.
–Så bra för dig då, sa vakten, vilket fick mig att undra om han var extraknäckande socialkurator eller rent av läkare.

Som krögare gäller det att se om sitt hus men man måste också besinna sitt samhällsansvar. En resande, som händelsevis råkat glömma sin kastrull hemma, måste få tillgång till mat och dryck. Det är där krögaren kommer in. Han har ett samhällsansvar.

Väl hemma i Spanien igen satt jag i 35 graders värme och lyssnade på nyheter från Sverige. Då ser jag att en krögare i Norrtälje anmälts för åldersdiskriminering, då han nekat en 75-årig professor emeritus tillträde. Krögaren vägrar att ställa upp för intervju men försvarar sig med ”att han inte skulle vilja se sin 18-åriga dotter på en krog med 75-åriga gubbar”. Ett mer efterblivet försvar hade inte ens Sverige under Andra världskriget. Denne krögare känner inte sin uppgift då han inte förstått att människan behöver mat och dryck under hela sin levnad. Gör något DO och länsstyrelse. Dra in hans samtliga tillstånd!

Inser att jag har haft lite otur, för när jag var ung satt det endast tjocka gamla gubbar och hade det mysigt på krogarnas punschverandor och nu när jag själv är en tjock gammal gubbe är endast ungdomar välkomna. I Sverige alltså. Ack ja.

För ett par år sedan flög jag på Kastrup, där jag tog tåget till Lund där jag skulle framträda på deras visfestival följande dag. Jag anlände exakt klockan nio, sprang in på hotellet och slängde in väskan. Hungrig efter resan gick jag in på en restaurang klockan 21.15 där folk satt och åt. Då kommer en servitris och förkunnar att köket har gått hem. Besökte tre krogar till och fick samma besked. Till slut fick jag nöja mig med en tråkig pizza på en sämre sylta.

Under alla de år jag avåt drygt hälften av mina måltider på Stockholms krogar var det oftast vakterna som provocerade och ställde till med bråk. Denna yrkeskår (?) finns bara i Sverige och den behövs inte. Jag misstänker att de utbildas på Arméns hundskola. De har bara två lägen. Antingen viftar de på svansen och bugar eller gläfser och blir aggressiva. Överallt i Europa blir man vänligt för att inte säga hjärtligt mottagen på restaurang, där det är vanligare att man slänger in folk - än ut. I Sverige har man spökat ut tölpar i uniform med uppgift att förödmjuka gästen redan vid ankomsten.

Nu har jag lyckan att bo i ett land nära en stad där det finns tusen krogar utan vakt och där man släpper in alla åldrar. Det finns alltid öppna restauranger och när de har öppet kan man få mat och skulle jag få den vansinniga idén att gå på lokal och supa mig full klockan fyra på juldagsmorgonen så skulle det inte möta något hinder.

Skulle jag få för mig att åka till Sverige igen tar jag med mig fältkök med kastrull och stekpanna.