- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 30.08.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Nästa svenska besökare var min son Aron och han ville se så mycket av Spanien som möjligt. Vi for iväg till Pyrenéerna där vi sov över på ett litet hostal som var totalt utkylt. Det var i månaden februari så vi var de enda turisterna och rummet hade inte varit uppvärmt på länge. Vi sov under täcken med kläderna på. Av en kvinna i baren hade vi fått veta att det en halvmil bort fanns en bergstopp över vilken det alltid cirklade gamar. Tidigt på morgonen gav vi oss i väg och jag frös om fingrarna mot den kalla ratten. Jag såg då att det var åtta grader kallt.

Mycket riktigt, vi fann bergstoppen och gamarna och jag kunde se att det var just lammgam. Trots att jag hade en 600 millimeters teleoptik behövde jag komma närmare så vi vandrade upp mot toppen. Det lutade brant bland stora stenar och stickiga växter men vi kämpade. När jag kom hem sände jag en av bilderna till Peter med frågan:
– Kan du säga vad det är för jävla fågel jag plåtat?
Svaret jag fick efter ett par timmar var kortfattat.
– Det vet du nog fan!

Jag fortsatte att fotografera fåglar under ett decennium och blev god vän med en ung och mycket kunnig spansk ornitolog som heter Salvador. Vi reste till Los Tiros, som är en högslätt i Extremadura, där jag fick bilder på rariteter som Svart stork och den mycket sällsynta Stortrappen som är världens största fågel som kan flyga. Vi for tio mil norr om Córdoba till naturreservatet Las Viñas där vi såg Spansk kejsarörn. En dag ville Salvador visa mig arten Styltlöpare och vi reste österut till Vélez-Málaga där floden Güi har ett litet delta vid havet. Vi tog av oss skorna och vadade ut till en liten holme. Vi smög sakteliga för att komma närmare men innan vi kom fram lättade fåglarna och flög iväg ett par hundra meter.
– Stå kvar så skall jag se till att de kommer tillbaka, sa Salvador.

Han vadade tillbaka och tog på sig skorna och fortsatte gå tills jag inte såg honom och mycket riktigt fåglarna kom tillbaka. Jag hade nu en buske mellan mig och dem och smög mig sakta närmare. Allt var tyst. Jag skulle just räta på ryggen och ta bilden. Då dånade plötsligt upptakten till Beethovens femte symfoni. Tam tam tam tam. Flocken lättade och försvann. Jag hade detta musikstycke som signal i min mobil och det var min fru som ringde. Funderade på skilsmässa samtidigt som jag undrade var Salvador tagit vägen. Lite senare såg jag honom på andra sidan av en flodarm talande i telefon, ty när inte jag svarade ringde min oroliga fru till honom. Så såg jag att han tagit av sig byxorna och stod i kalsongerna utan strumpor och skor. Byxorna hade han vridit ur och hängt över en buske. Han hade, som ornitologer har för vana, gått omkring och kikat mot skyn och ramlat ner till midjan i en djup pöl.

Innan vi for tillbaka hängde jag hans byxor på takräcket att fladdra sig torra. Han fick låna ett par fårskinnsfodrade rejäla svenska storstövlar som jag hade i bakluckan. Vi anlände efter en stund till det stora fågelområdet vid mynningen av Río Guadalhorce utanför Malaga. Byxorna hade inte hunnit torka. Vi såg inga människor så Salvador tyckte att han kunde gå utan. Vi gick så en stund innan vi kom ifrån varandra igen men så plötsligt stod Salvador på en hög sanddyn i kalsonger och stövlar. Bästa bilden den dagen. Några dagar senare gav jag honom en papperskopia med bildtexten: Spansk ornitolog.