I artikeln häpnar journalisten över att barnen har lika långa dagar, eller längre, som sina föräldrar. Hon tycks även utgå ifrån att föräldrarna väljer att skriva upp sina barn på diverse aktiviteter utanför skolan för att de inte ska hamna efter rent utbildningsmässigt, eller utanför socialt.

Det gäller att markera sin plats i de rätta kretsarna och det blir som en jakt på kunskap som barnen ska fyllas med, trots att tiden egentligen inte räcker till och trots att de inte får någon fri tid över huvudtaget. Ingen tid för egen lek som är helt avgörande för deras utveckling och kreativitet.

Som svensk och även ensamstående mamma som jobbat heltid sedan Iván var 8,5 månader gammal, känns det som att det står en rosa i elefant i rummet som journalisten inte ser. För handlar det verkligen bara om en jakt på aktiviteter för att barnen ska bli experter på fotboll, dans, språk eller schack?

Det må vara en del av det. Kanske är det hela sanningen för en del familjer och jag ska återkomma till det. Men i mångt och mycket handlar det ju om att det är få förunnat att ha råd att jobba deltid eller att anställa någon som tar hand om barnen utanför skoltid. Vilket innebär ett besvärligt pussel för att få ihop arbetstimmarna, då skolan har öppet betydligt färre än de minst åtta timmar man som vuxen behöver få ihop.

I en vanlig kommunal skola går de mindre barnen ungefär mellan 9 och 14. Sedan kan föräldrarna ansöka om skolmatsal, där dock platserna är begränsade och inte alltid räcker till alla samt om extra aktiviteter därefter. I bästa fall får man som förälder runt sju timmar på sig att ta sig till och från jobbet och göra sitt arbetspass. Fritids existerar inte. En lösning blir därför att hämta barnen, eller låta mor- och farföräldrar göra det och sedan lämna dem på ytterligare en aktivitet för att vinna lite extra tid.

I Sverige är det ju helt normalt att barnen är på föris, skola eller fritids när mamma och pappa jobbar sin heltid. Deras dagar börjar och slutar tidigare än de spanska barnens, men antal timmar är ju mer eller mindre de samma. Däremot tvingas barnen inte upprätthålla samma energinivå under hela denna tid. Fritids är ju inte en organiserad aktivitet utan det kan vara okej att bara hänga med kompisarna, spela spel eller läsa en bok. Detta är, när jag tänker på det, en mycket viktigt skillnad.

För mig är det uppenbart att fritidsaktiviteter i Spanien är en förvaring av barnen för att de vuxna ska få tillräckligt med tid att arbeta. Eftersom det oftast krävs att barnen hämtas, körs, lämnas, hämtas och lämnas igen, försvinner dock mycket värdefull tid av dagen som gör att vilotiden blir kortare både för stora och små. Fritidsverksamhet på skolan skulle vara så oändligt mycket mer effektivt.

En annan aspekt är förstås det som ovannämnda artikelförfattare är inne på. Nämligen prestigen i att ens barn har många olika slags engagemang utanför skolan. Alltifrån extralektioner i engelska, franska, tyska och kinesiska, till musik, olika idrotter och kognitiva aktiviteter som ska stimulera intelligensen för att de ska stå sig i konkurrensen och få ett jobb på en svår arbetsmarknad.

Jag befinner mig mitt i detta med en nu snart 8-åring och känner mig ofta osäker på balansen. Å ena sidan önskade jag som liten att jag haft större möjligheter att få prova på fler aktiviteter. En klassisk föräldrafälla är att jag givetvis vill kompensera för denna brist genom att erbjuda mitt eget barn tusen och en aktiviteter.

Jag försöker visserligen helhjärtat se vad det är som skulle passa just honom, inte vad som skulle ha passat Carin 8 år gammal, men det är inte helt enkelt. Han är stor nog att få bestämma själv, jag kan/bör inte tvinga honom väl? Eller? För han skulle i ärlighetens namn allra helst tillbringa eftermiddagarna och kvällarna i soffan med Roblox eller Minecraft. Vilket ju inte är ett helt rimligt alternativ.

Han halkade in på landhockey på ett bananskal för ett par år sedan och spelar med måttlig entusiasm. Eller rättare sagt, han tycker det är roligt när han är där, går dock inte in för det med liv och lust på något vis och får han frågan svarar han att han helst skulle vara hemma istället. Han gick på musik när han var liten, har spelat piano ett halvår, gått på simning, provat yoga och hip-hop.

Hittills har dock läraren och de andra barnen varit viktigare än själva aktiviteten i sig. Personkemin är A och O. Efter ett pandemiår med begränsade möjligheter gav jag mig sjutton på att jag skulle hitta något han kunde älska. Jag anmälde honom till teater och dans på La Sala i Málaga och han skulle få gå en provgång innan vi behövde bestämma oss.

Efter provgången konstaterade han att det var roligt men att han inte ville fortsätta. Vi möttes på halva vägen och han fick prova en gång till. Läraren vill inte ge oss en månad då hon menar att de barn som inte själva vill vara där, inte kommer dit med rätt inställning. Fullt förståeligt. Men jag var säker på att hur kul det än var så skulle det behövas lite tvång för att Iván skulle komma över sin lathet och blyghet i lika delar. Jag misstog mig faktiskt. Efter andra lördagen bestämde han sig helt själv för att fortsätta. Min stolthet och glädje visste inga gränser.

Teater en lördagsförmiddag är ju knappast en förvaring eller en hjälp i vardagspusslet. Däremot väljer jag därmed skolans gratis läxläsning en timme efter skoldagens slut, med lite bättre samvete. De erbjuder även en mängd aktiviteter men de är både ganska kostsamma och än så länge har ingen av dem varit mitt i prick för just Iván.

Hur tänker ni som har eller har haft barn i skolåldern? I vilken mån styr ni upp aktiviteterna och i vilken mån är det barnen som väljer själva? Hur mycket prioriterar ni den rena fritiden, det vill säga tid som inte är schemalagd?