Sverige och Spanien har som bekant bemött pandemin på väldigt skilda sätt. Det var något av uppochnervända världen när Sverige valde att låta individerna bruka sitt eget sunda förnuft medan Spanien lagstadgade om i princip allt. De flesta invånare i Spanien annammade först lockdown och sedan munskydd utan större protester, medan många nedresande svenskar stirrade på oss som om vi alla led av bacillskräck. Mer än två år senare är det ännu oklart vilken, om någon, av de två modellerna som var den bästa för att motverka pandemin men det förefaller som att skillnaderna rent resultatmässigt varit anmärkningsvärt få.

Om vi stirrar blint på dödstalen har Sverige registrerat drygt 20.100 dödsfall på grund av pandemin. Det motsvarar 2,01 promille av befolkningen. Siffran för Spanien är drygt 114.000, vilket motsvarar 2,42 promille… Innan någon drar förhastade slutsatser av detta ska tilläggas att uträkningsmetoderna inte varit exakt lika, många av covidoffren speciellt i början av pandemin bokfördes aldrig och dessutom måste många andra aspekter tas i beräkning. En som jag kommer att tänka på är spanjorernas betydligt intensivare sociala umgänge över generationsgränserna. Faktum är i vilket fall att 2,5 år efter att pandemin bröt ut tvistar forskarna ännu om siffrorna och effekterna av de olika åtgärderna. Förhoppningsvis får vi en viss klarhet så småningom.

Officiellt består pandemin som bekant och det finns vissa skillnader fortfarande mellan Spanien och Sverige när det gäller bestämmelserna. Det blev jag varse om genom min första resa till Sverige på tre år.

Det började direkt när jag klev ombord på SAS-planet i Málaga. Jag hade flugit tre månader tidigare med Vueling till Rom och instinktivt stoppade jag ned handen i högra bakfickan för att ta fram mitt munskydd av modellen FPP3. Till min förvåning såg jag dock att varken kabinpersonal eller passagerare bar munskydd. Eller om jag ska vara exakt, så såg jag två personer bland stolsraderna som hade ansiktsmask. Inför denna syn blev mitt munskydd kvar i bakfickan.

Ombord på Vueling bar alla munskydd och i Spanien är det fortfarande påbud i kollektivtrafiken, på sjukhus och vårdcentraler samt på apotek. Nu tog jag dock seden där jag hamnat och satte min tilltro till de tre vaccindoser som jag erhållit och ett vaccinintyg som ingen längre efterfrågar.

Jag flög som sagt till Göteborg för att deltaga i Bokmässan, som var den första ordinarie som arrangerades sedan 2019. Snacka om omställning! Det var hur mycket folk som helst i Svenska mässan och jag tror inte att jag såg fler än fem munskydd under hela min vistelse i Sverige.

Vid sidan av att mina egna medtagna munskydd förblev obrukade var den största omställningen alla handskakningar. Jag har flera gånger bloggat om hur jag fortsatt undvika både att ta i hand och kindpussar. Det senaste året har jag kört med så kallad ”fist bump”. Om man bortser från den tillfälligt stela situation som uppstår när man bemöter en öppen hand med en knytnäve, har det enligt min uppfattning varit en både enkel och rimlig försiktighetsåtgärd. Detta var dock knappast aktuellt på Bokmässan. Jag gick sålunda från noll till hundra handskakningar på rekordtid.

Hur kändes det då? Jag måste säga att det är anmärkningsvärt hur snabbt man ställer om sig till olika situationer. Det var ju inte så att jag sprang och tvättade mig med handsprit stup i kvarten och rent allmänt var känslan i Sverige att pandemin är över.

Endast några signaler från hemlandet antydde motsatsen. Den spanske regeringschefen Pedro Sánchez rapporterades under min vistelse i Sverige smittad av coronavirus, vilket ledde till att han isolerade sig. Väl tillbaka i Spanien nåddes jag även av nyheter om bekanta på kusten som inte bara smittats utan även drabbats av besvärliga symtom. Själv gick jag några dagar efter hemkomsten och kände efter om mitt Sverigeäventyr kanske lett till att även jag fått i mig viruset. Jag hade förvisso Covid-19 i början av januari i år, men varianten Omikron verkar ju vara förtjust i att smitta folk flera gånger om.

När den här bloggen publiceras har det gått exakt en vecka sedan jag kom hem från Sverige och ännu har inga symtom uppstått. Inkubationstiden är visserligen inte helt över, men antingen så är jag asymtomatisk eller också så kanske jag på riktigt har varit i landet där pandemin är förbi.