Snart 41 år, Skaraborgare (Lidköpingsbo) i själ och hjärta. Direkt efter gymnasiet började jag frilansa och vikariera på lokaltidning. Älskade det. Finns det roligare jobb än som reporter och fotograf på en lokaltidning? För den nyfikne rekommenderas boken Den larmande hopens dal av Erik Andersson, en pärla för en som jobbat på lokalredaktion i Vara. Nackdelen med frilansandet är förstås att man tar alla jobb som finns, man vet inte hur länge turen håller i sig, trots att man inte saknat jobb på flera år. Strax efter att jag tagit körkort drämde jag in i utmattningsväggen och flydde för att komma tillbaka till livet. Det blev Ålands folkhögskola, ett år med naturfotografering och friluftsliv. Mitt roligaste, lyckligaste år. Liten klass, boende på internat någon mil från Pålsböle som utsetts till Ålands fulaste by, dit husmor körde oss en gång i veckan för helghandling.

Året tog slut, men det var för tidigt att återvända till tidningen, jag kunde ännu inte skriva. Det blev istället volontärjobb i Bolivia i Sydamerika. I ett år skulle jag bo i familj och volontärarbeta i olika projekt i Bolivia. Jag åkte utan att kunna spanska. Spanska? Jag läste tyska i skolan - Spanien var ointressant, och Sydamerika skulle jag inte besöka eftersom det krävde vaccinationer, vilket var otänkbart för en med nålfobi. Nu blev det Bolivia ändå, man ska inte låta bli att göra saker bara för att man är rädd.
Att komma till ett land på andra sidan jordklotet, där det inte går att kommunicera innan man lärt sig landets språk är ingen lustig upplevelse, men oerhört lärorik. När jag inte kunde tala började jag skriva igen och startade bloggandet som jag fortfarande ägnar mig åt, numera handlar det om spanskt vardagsliv. Efter tre månader kunde jag göra mig förstådd, och efter ett år kunde jag prata ganska bra spanska, det blir så när man tvingas lära sig ett språk med ordbok och gester.

Jag älskade Bolivia, och sökte en spanskakurs i Spanien för att lära mig ordentlig grammatik innan jag åkte tillbaka till Sydamerika. I Ronda fanns en liten språkskola, den sökte jag till. Jag hyrde rum hos en rätt otrevlig spansk dam som lagade god mat. Efter en månad ringde det på dörren strax innan jag skulle gå till skolan, jag öppnade och där stod en mörklockig, rundlätt man som jag trodde var hantverkare, men som påstod att han skulle flytta in. Det var musikläraren Jesús. Det är 18 år sedan vi träffades och han är anledningen till att jag stannade kvar i Spanien. Två döttrar har vi nu, fyra och åtta år.

I tio år bodde vi i och strax utanför Sevilla, hans hemstad. En underbar stad, men för en skogsmänniska som jag räcker inte det. En skogsmänniska behöver skog, och när vi flyttade från storstaden upp i bergen i Sierra de Huelva släppte den långa depressionen som staden orsakat mig. Här bor vi i ett hundra år gammalt hus, med citroner och fikon i trädgården, omgivna av vänliga berg, skogar och småbyar och ugglor som hoar på kvällarna.

Efter att i flera år har undervisat online i svenska som andraspråk arbetar jag nu som reseledare samt vikarie på lokaltidningen i min svenska hemstad. Det är en fin möjlighet att åka ”hem” ibland, vilket annars sker sällan då mina föräldrar inte lever längre.

Nu ser jag fram emot att börja skriva veckokåserier för Sydkusten! Så varmt välkomna att läsa mina reflektioner om kulturkrockar, hur ett spansksvenskt vardagsliv i inlandet kan se ut och hur det är att äntligen stå på tröskeln till första husköpet, komplett med termiter, fuktskador och renoveringsbehov!