Alhambra i Granada är Spaniens mest besökta sevärdhet, med nästan två och en halv miljon besökare per år. Häften av dem befann sig i Granada den tolfte oktober, Spaniens nationaldag. Så kändes det i alla fall. Granada är i vanliga fall en trevlig stad, men aldrig har jag sett så mycket folk någonstans tidigare. Att besöka en vanlig restaurang, till exempel, var omöjligt.

Utanför Alhambra rörde sig en jämn ström med folk. Jag satt vimmelkantig på en bänk och såg dem passera i ögonvrån medan jag proppade i mig sockriga karameller från en påse i ryggsäcken. Blodsockret var för lågt. Mobilen larmade och pep, den är kopplad till en blodsockermätande sensor på armen.

Jag var i Granada som reseledare och hade, efter ett besök på Alhambra med gruppen, hela eftermiddagen ledig och skulle utnyttja den för att upptäcka nya platser och museer i staden. Jag var otålig och gick så snart jag tyckte att karamellerna hade börjat göra verkan.

Men jag var inte på topp. En kvart senare kom jag på att jag hade glömt kvar min mobiltelefon på bänken. Åh nej! Vad skulle jag göra?

Som reseledare behöver jag vara tillgänglig dygnet runt de åtta dagar som vi är ute, om något händer. Jag behöver kontakta lokalguider, hotell, chaufförer och passagerare. Telefonen är också min blodsockermätare, som sagt. Där finns dessutom alla bilder på barnen från i somras, de som jag inte har sparat. Alla kontakter… Det här var inte bra.

Det var osannolikt att telefonen skulle ligga kvar på bänken, ändå gick jag dit för att se det med egna ögon. Naturligtvis var telefonen borta.

Trots att det var lönlöst gick jag till vakterna utanför Alhambra och frågade om någon hade lämnat in en mobil. Det hade ingen.

Men den ene vakten frågade:
–Har du provat att ringa dig själv?
–Mig själv? Jag har ju ingen telefon!
–Vad har du för nummer, undrade vakten och började knappa på sin egen telefon.

Signaler gick fram. Plötsligt svarade någon i min mobil!
Det visade sig att en kvinna och hennes dotter hade sett mobilen ligga på bänken och tagit med sig den för att den inte skulle bli stulen. De hade hittat mitt namn i någon app och försökt kontakta mig via Facebook, vilket jag såg senare. När jag ringde befann de sig utanför en polisstation för att lämna in telefonen. Jag var så lättad att jag hade tårar i ögonen.

Kvinnan hade lite svårt att förstå vad jag sa eftersom blodsockret sjunkit oroväckande igen, hjärnan fungerade inte som vanligt och karamellerna var slut, men hon sa att hon skulle vänta på mig vid Isabellastatyn i centrum, så jag slängde mig genast in i en taxi och åkte dit. Där stod hon med sin dotter och väntade. Min tacksamhet var gränslös. Jag hade haft en sådan tur! Så snälla de var!

Jag hade inte hämtat mig från oron och dessa främmande människors snällhet, förrän jag snubblade in i nästa händelse.

Jag behövde mejla en text och hade försökt sedan dagen innan. Det gick inte att koppla upp sig på nätet med min gamla dator. Mannen i hotellreceptionen, där jag befann mig, ägnade tjugo minuter åt att dra igång hotellets gamla gästdator för att hjälpa mig. Datorn visade sig sakna uppkoppling till wifin. Vad gör man? En vanlig dag – mejlar från en kopieringsbutik. Men nu var det helgdag och alla kopieringsbutiker stängda.

Ringde istället en bekant för att se om hon kunde hjälpa mig med texten. Det kunde hon. Hon lämnade sin systers födelsedagsmiddag på en restaurang och följde mig till ett bokningsföretag, där en kille tog emot mitt usb-minne, öppnade filen och mejlade mig den. Varken han eller min bekant hade egentligen behövt göra något annat, men de gav av sin tid och hjälpte mig.

Händelsen med texten är av liten vikt i de stora sammanhangen, men den påminner mig om att just snällhet är den egenskap som jag uppskattar allra mest. En person som ger av sin tid. Som vill mig väl. Som hjälper mig utan att få något tillbaka. Det kan vara en vän som ser att vinrankorna över terrassen behöver stöttning, klättrar upp i ett träd, sågar ner en gren och binder fast den i träkonstruktionen. En annan som följer med på möte hos notarien eftersom jag inte fattar vad som sägs. En tredje som kommer till skolan en kvart för tidigt varje dag med sin son för att min sambo ska kunna lämna äldsta dottern före jobbet när jag är bortrest.

Eller varför inte nämna större händelser? Jag glömmer aldrig när jag förstod vad det betyder att ha en vän som ställer upp närhelst det gäller.

Pappa var inlagd på sjukhuset. Han hade mindre än en vecka kvar att leva, men jag visste ännu inte att han var dödssjuk, bara att det var paniskt bråttom med löneutbetalningarna.

Pappa arbetade som revisor och hade hand om flera företags löneutbetalningar. När han blev inlagd på sjukhus åkte jag hem till Sverige från Spanien, utan att veta hur illa det var. Jag fanns till hands på sjukhuset och försökte samtidigt hjälpa till i hans firma och lindra hans oro för den, trots att bokföring ligger långt utanför mitt kunskapsområde. Jag är bättre på ord än på siffror. Jag fick instruktioner om saker som behövde göras, men när det var dags för löneutbetalningarna var pappa för sjuk för att förklara. ”Jag ordnar det”, sa jag lugnade till honom och lämnade sjukhuset.

Väl på kontoret hade jag absolut ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Så jag ringde min bästa vän.

Inom en timme hade hon lämnat sin stad och kommit till mig på kontoret. Hon hade lite hum om bokföring, kontaktade dessutom en kollega, och med deras hjälp blev löneutbetalningarna klara med ytterst lite marginal till nästa dygn. Hur hon senare hjälpte mig att tömma föräldrahemmet inför försäljningen ska jag inte gå in på, texten är redan lång.

Det var nog när mina föräldrar gick bort som jag på riktigt började uppskatta och lägga märke till andras snällhet och osjälviska handlingar.

Jag tror att om man kommer från en trygg familj tar man nog mycket för givet. Ni vet – att någon finns där när man behöver hjälp, antingen det handlar om att skicka en trumpet till en när man bor utomlands, kattvaktande eller bistå med en plats att resa till när man behöver komma hem.

Jag tror också, att om man förlorar sina föräldrar tidigt tar man ingenting för givet efter det. Ingenting. Allra minst sitt eget liv, eftersom man förmodligen själv kommer att drabbas av cancer eller någon annan vidrig sjukdom. Och man tar aldrig någon annans hjälpsamhet eller osjälviskhet för givet igen.

När vi nu är inne på ämnet snällhet vill jag gärna berätta om en sista händelse som har gjort intryck på mig, något som hände i augusti.

Vi hyrde ut huset i Spanien för samma pris som vi själva betalar, och hittade ett ställe att hyra i Sverige där jag hade sommarvikariat. Inte enkelt. De flesta som har bostad att hyra ut gör det via Airbnb, vilket jag kan bli tokig över. En vecka på Airbnb-boende kostar som en månadshyra i Spanien. Folk tar verkligen ordentligt betalt, och det fungerar inte för en som behöver hyra bostad för flera månader. Men min vän, hon med löneutbetalningarna, känner en man som äger en kyrka. Och han kunde tänka sig att hyra ut kyrkans övervåning, en lägenhet som tidigare fungerat som prästbostad.

Vi bodde in oss, köket var mysigt, och sambon gick ner i kyrksalen varje kväll för att spela gitarr och piano när jag kom hem från jobbet. Jag bad kyrkägaren om bankkontonummer för att betala hyran, men det dröjde. Och dröjde. Till slut var det bara en vecka kvar av vår vistelse innan vi skulle åka hem till Spanien, och jag ringde upp honom.

Vi småpratade om sommaren i Sverige en stund, sedan sa han ”Hyran. Äh. Vi struntar i den.”

Det hjälpte inte vad jag sa, han ville inte ta emot pengar, inte ens för el och vatten.
Vem gör så?

Den här mannen är en snäll människa. Han har i många år samlat in kläder och saker som han har kört till de som behöver i Östeuropa. Min vän sa att han klarar sig utan vår hyra. Men ändå, vem gör så?

Jag minns en kompis i Sevilla, som för några år sedan planerade att flytta till ett större boende och hyra ut sovrummen till rejält överpris. Hon skulle tjäna en ordentlig slant på det. ”Rummen är inte värda så mycket pengar” protesterade jag, jag tyckte att det lät förfärligt. ”Priserna är sådana, alla gör så”, försvarade hon sig.

För mig betydde det enormt mycket att få behålla två månadshyror. En del av pengarna fick gå till husköpet framöver, resten till barnen, som jag knappt hade träffat under sommaren eftersom jag hade jobbat så mycket. Att vi skulle ta tåget hem var redan bestämt. Nu kunde jag lyxa till det och boka kupé på nattåg, köpa varm mat i restaurangvagnen till oss, och dessutom boka besök på äventyrsbadet Tropical Island utanför Berlin.

Både nattåget och badet blev hemresans höjdpunkter.

Jag undrar om kyrkmannen verkligen förstod hur mycket hans gåva betydde.