Klockan var över sex på eftermiddagen när jag gick ut i friska luften för andra gången den onsdagen. Promenaden var kort, bara 15 meter över gatan, jag behövde handla lite innan jag åkte hemåt. Huvudet var tungt och tjockt, inga klara tankar fick rum därinne, bara en kvarhängande, molande stress simmade runt där i hjärngröten. Hade svårt att minnas varför jag befann mig i affären, vad jag behövde köpa, och vid kassan glömde jag vilket betalkort jag just använt och var osäker på koden.

Så där blir jag tydligen av att sitta ensam på en lokalredaktion en hel dag arbetsdag och bara skriva.

Det blir inte bättre av att ventilationssystemet är paj. I sommar har en portabel luftkonditioneringsapparat skickats dit och fram tills klockan tre på eftermiddagen, när solen ligger på, är det svalt om jag bara orkar bråka med den tjocka slangen, få den att fästa i apparaten och sedan lägga ut den genom dörröppningen utan att den lossnar från apparaten. Jag kan då inte skylla min slöhet på hettan längre. Det har istället blivit uppenbart för mig hur viktigt det är att jag tar en paus då och då.

”Ja men har du inte begripit det innan!” utbrister en och annan nu. Jo, i teorin. Och jag kan ju faktiskt pausa. Men det blir inte av när jag är själv. Tiden går, jag behöver skriva, få i väg artiklarna. Det finns ändå ingenstans att gå på den här orten. Ingen skog i närheten, inga butiker att titta i, utom två och dem har jag varit i.

En dag tog jag bilen till en närliggande ort och hälsade på en annan ensamreporter. Besökte en månadsmarknad också, och därefter hade jag dåligt samvete för den förlorade arbetstiden trots att jag jobbat över kvällen innan.

Annat är det på centralredaktionen. Där är det närapå obligatoriska fikapauser klockan tio på förmiddagen och klockan tre på eftermiddagen. Klockan tolv äter många lunch tillsammans. Däremellan jobbar man.

Jag är så mycket effektivare där. Tvåtimmarspass, sedan en paus med prat och skratt i fikarummet. Det gör så gott! Ibland firas någonting och det bjuds på kanellängd eller tårta, ibland överraskar chefen med stora fyllda godisskålar, ibland har man bara sitt äpple och en varm choklad, men nästan alltid är det roliga samtal och man går piggare därifrån, med ett leende eller småskrattandes. Om F är på jobbet kan samtalen landa precis vartsomhelst, hen har inga gränser. Jag älskar det! Vilken energi man får av en fikapaus!

Ibland hoppar jag över fikapausen på centralredaktionen, och då slöar jag till en timme senare. Det slår aldrig fel.

Sedan jag flyttade till Spanien har jag haft enskild firma i nästan alla år. Undervisat, översatt, guidat och skrivit. Bara en enda anställning har jag haft. Det var i en souvenirbutik. Det var ingen rolig upplevelse. Jag var ny i landet och kunde inte försvara mig mot utskällningar över mitt sätt att dammtorka hyllorna med prylar, men det är en annan historia. Egentligen tänkte jag bara nämna hur rasterna på niotimmarspassen såg ut. Det var en rast per dag. Under en lugn stund i affären kunde jag gå in i ägarens systers butik på andra sidan gatan. Därinne fanns en stol i en skrubb där jag fick sitta och äta min matlåda snabbt, medan butiksbiträdet i den butiken höll uppsikt över min butik, och ropade om någon gick in där för att handla. Då var det bara att rusa i väg.

För mig är det inte lika viktigt med raster i en souvenirbutik som när jag skriver. I butiken blev jag alert av kundbesöken. Framför datorn, där jag bara sitter stilla, tittar på en skärm och försöker vara kreativ, eller åtminstone en fungerande textmakare, blir jag orimligt trött. Trött i huvudet och i kroppen och jobbar allt långsammare.

Jag kan ha fel, men har ändå fått för mig att fikapaus inte anses lika viktigt i Spanien som i Sverige. Vad tror ni? Raster mellan lektionerna i skolan är inte heller viktiga, där det egentligen bara är en enda rast om dagen – lunchrasten. I mina barns skola går lektionerna i ett. När sambon jobbar sina eftermiddagspass som lärare och det är föreläsningar och kurser i stället för föräldrasamtal och möten, är det ibland föreläsningar i fyra timmar utan paus.

Just innan sommarvikariatet i Sverige hade vi en god vän på besök i vårt spanska hus, och det där samtalet kommer jag att tänka på ibland. Hon är en av sambons närmsta vänner och det var de två som kom att språka om just fikaraster. Anledningen var att företaget där vår kompis jobbar – ett försäkringsbolag, kompisen tar emot klagomål på telefon – hade tagit bort sofforna och fåtöljerna i fikarummet. Chefen tyckte att de anställda spenderade för mycket tid med att prata istället för att jobba så möblerna togs helt enkelt bort, för att arbetarna skulle sitta kvar vid sina skrivbord.

Där hade hon i alla fall möjlighet att ta en slags rast, i motsats till hennes förra arbetsplats på en restaurang. På den hade hon inte tillåtelse att ta någon rast på hela dagen, inte ens för att äta. Jag minns att jag aldrig förr eller senare sett henne så mager som när hon arbetade där.

Sambon skrattade till lite bittert när hon berättade om sofforna på försäkringsbolaget. På sambons förra skola hade rektorn låst dörren till lärarrummet. Hon tyckte inte om att lärarna pratade om henne och oroade sig för att de skulle gadda ihop sig, så under förevändning att möblerna i fikarummet skulle bytas låste hon helt enkelt dörren, och låste inte upp den mer det läsåret. Lärarna fick ta sina raster ensamma i sina klassrum istället, för att de inte skulle komma i samspråk.

Det här exemplen är naturligtvis inte representativa för Spanien på något sätt. Frukostrasten klockan tolv på spanska arbetsplatser är ingenting som skojas bort, barerna fylls av kollegor som tar en öl eller kaffe och en macka tillsammans.

Men jag tror kanske att det anses viktigare i Sverige att arbeta kortare pass och ta en ordentlig paus mellan dem.

Oavsett hur det ligger till vet jag vad jag själv behöver. Utan rast jobbar jag bara långsammare och långsammare, och det enda som får upp mig ur dvalan så jag kan skriva igen är en påse godis.

Det är nog sundare att ta en pratstund med kollegorna.