Vilka lag som möttes i Hammarby den gången vet jag inte. Jag fick fin plats bland honoratiores och genomled första halvlek, och när den var klar och jag gjort mitt så packade jag ner gitarren och knallade iväg. Så jag har alltså sett en och en halv match.

Förklaringen till att jag inte intresserar mig för fotboll är att det för mig är totalt ointressant vem som vinner. I min barndom talades det alltid om hur fostrande idrotten var. Laganda, kamratskap, fair play och så vidare. Det talades aldrig om pöpelmentalitet och huliganism.

År 1989 blev jag engagerad att underhålla på Svenska fotbollförbundets julfest i en jättelokal i Solna stadion. Flera hundra spelare var där samt massor av journalister och ledningen. Utan skryt så gjorde jag en lysande föreställning och folk skrattade så dom skrek. Efteråt blev jag bjuden att sitta med fotbollsförbundets ordförande Lennart Johansson. Det var en mycket sympatisk man och vi slängde käft i två timmar. Jag talade om för honom vad som var felet med fotbollen och hur detta borde åtgärdas.

Folk reser till stadion och betalar en dyr entrébiljett och får se ett par mål. Det är på tok för lite mål i fotboll. Dålig valuta för entréavgiften. Om ena laget vinner med 2 -1 så säger inte det ett dyft om vilket lag som är bäst. Det är mest slumpen. Om matchen däremot sluter 20-10 så ger det en hint om vilket lag som är bäst

Jag förklarade för Lennart att man kan få fler mål genom att sätta målburarna mitt på långsidorna så att det inte blir så långt att kuta. Mer spel framför mål. Man kan göra kortare fotbollsplaner med större målburar. Ändra reglerna, föreslog jag.
–Det är inte jag som bestämmer reglerna, förklarade Lennart tålmodigt. –Dom är internationella.

Jag berättade att min frus tioåriga dotter Frida spelade fotboll och tre dagar senare fick jag ett paket från Lennart:

Hej Bengt,
Å egna och Fotbollsförbundets vägnar tackar jag för en seriös och varsam underhållning vid vår julfest! Det var skitkul! Här har du paket till Frida tillsammans med en souvenirtröja och halsduk.

God Jul önskar dig
SVENSKA FOTBOLLSFÖRBUNDET
Lennart Johansson
Ordförande

PS. Instämmer:
Lars-Åke Lagrell
Generalsekreterare DS.

Något år senare medverkade jag och min vän Finn Zetterholm i ett TV-sänt program som hette sommarkväll och där en nervös Pecka Langer debuterade som TV-programledare. I studion fanns även några ledare för Djurgården och Pecka vände sig till mig:
–Du som är poet, kan inte du skriva en hejarramsa till Djurgården. Jovisst svarade jag:

Hej Djurgårn friskt humör
Det är det som gör susen!

Djurgårdens representant, som fattat att jag och Finn ogillade fotboll, vände sig till oss.
–Ja men det är väl bättre att grabbarna spelar fotboll än slår ner gamlingar på stan.
–Ja, svarade Finn, –finns det bara dom alternativen så! Nu har vi våldet på läktarna i stället.

Det finns folk som forskat på detta med revir, som har sina förklaringar till mycket av fotbollshuliganismen. När ett gästande lag anländer till staden så inkräktar de på invånarnas revir. Saken blir än värre när de tar sig in på stadion och när de sedan tränger in på hemmapublikens planhalva förvandlas hemmapubliken till huliganer och kastar brinnande föremål emot dem. Fotbollens förbrödrande inverkan. I stället för att förbrödra ställer fotbollen till slagsmål och kravaller.

Men fotbollen är bra för arbetarklassen ty har man fotboll så avreagerar man där istället för mot samhället. Någon har sagt att: ”Hade inte England haft fotbollen skulle det blivit revolution redan på 30-talet.”

Fotbollen har till och med orsakat krig mellan länder. Fotbollskriget pågick i fyra dagar i juli 1969 mellan El Salvador och Honduras. Det utbröt sedan El Salvador besegrat Honduras i VM-kvalet, vilket fick El Salvador att kvala in till världsmästerskapet. Den 8 juni 1969 spelades en kvalmatch mellan de båda länderna i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Natten före stod honduraner utanför El Salvadors hotell och förde oväsen så salvadoranerna inte skulle kunna vila. Nästa dag vann Honduras med 1-0. Förlusten gjorde att en ung kvinna, Amelia Bolaños från El Salvador, begick självmord. Hennes begravning sändes i tv och El Salvadors president och hans ministrar deltog i begravningen. Flera salvadoraner mördades eller skadades allvarligt.

En vecka senare gick returmatchen i San Salvador. Salvadoranerna hämnades på honduranerna genom att skrika utanför deras hotell hela natten. Honduranernas fans misshandlades svårt. Hemmasupportrarna slog sönder hotellets samtliga fönster och slängde in tonvis med ruttna ägg, döda råttor och stinkande trasor.

Under Honduras nationalsång dränktes sången i tjut och visslingar och i stället för att hissa Honduras flagga, som bränts ner, hissades en skurtrasa. Honduras tränare sa att som tur var förlorade de matchen med 3-0.

Honduras lag eskorterades tillbaka i pansarvagnar, men deras supportrar misshandlades svårt. Salvadoraner som bodde i Honduras misshandlades i sin tur illa och några dog.

Då de båda lagen vunnit varsin match spelades ett avgörande möte i Mexiko, där El Salvador vann. Dagen efter bröt Honduras sina diplomatiska förbindelser med El Salvador, som i sin tur förklarade krig den 14 juli. Kriget varade i 100 timmar eller fyra dygn. 300.000 salvadoraner tvingades fly från Honduras. I El Salvador välkomnades de inte utan tvingades leva i en hemsk fattigdom.

El Salvador förlorade 900 soldater. Honduras förlorade 100 militärer och 2.000 civila. Snacka inte med mig om fotbollens förbrödrande verkan.