Detta med procenten har alltid varit viktigt för oss svenskar. Det beror på vår neurotiska inställning till alkoholhaltiga drycker, som i sin tur beror på hundratals år av egendomlig alkoholpolitik. När jag var tonåring fanns bara alkoholsvag pilsner. Sedan fick vi mellanöl 1965 – 1977. Det kallades Skatteklass II B med en alkoholhalt på 3,5– 4,5 volymprocent. Det fick bara säljas till de som fyllt 18 år och helgöppna butiker måste täcka över detta öl på hyllorna inför helgerna. Så tog man i alkoholpolitiskt syfte bort mellanölet och införde ett svagare öl som folket inte ville ha. Det kallade man för Folköl.

Så fick vi då starköl, men det fick endast säljas i Systembolagets butiker som kunde kräva legitimation. Allt för att minska alkoholkonsumtionen. Starköl var spännande så Svensson rusade till Systemet och när man ändå var där så passade han på att köpa en hela renat. Tomglasen fick sedan bara lämnas tillbaka till Systembolaget, så då fick Svensson ett andra ärende dit och när man ändå var där så passade han på att köpa en hela renat till. När jag och min fru gick på restaurang så beställde hon lättöl och jag starköl, sen blandade vi detta i våra glas så vi fick varsitt glas mellanöl. Bara för att lura myndigheterna.

Så kom nästa kampanj och den hette: ”Drick vin i stället” som i sydliga länder. Detta lyckades bara delvis. Försäljningen av starksprit minskade men snart kunde man läsa om vin-alkoholism bland hemmafruar i förorterna. De blev bara alltmer kontinentala.

Som turnerande artist hade jag många förmåner. På mellanölstiden fick jag underhålla på Pripps lager i Uppsala och fick då förutom gaget en back mellanöl. En tid senare sjöng jag på Pripps i Sundbyberg. När jag fick mitt gage berättade jag för chefen att jag fått en back öl förra gången jag var engagerad av Pripps.
– Ja, då skall du ha två backar här sa han och så blev det. Jag hade tydligen gjort succé så jag fick jobb på Pripps stora lager i Luleå när man bjudit in krögare och butikschefer. Där fick jag tre backar. En tid senare spelade jag på Spendrups i Grängesberg vilket gav två backar. Tur att vi hade jordkällare.

Så skulle då mellanölet förbjudas. Jag höll just på att bygga en stor villa så jag lade några mellanölsburkar på reglarna i väggarna och skrev ett brev till eftervärlden där jag berättade om detta öl, om restriktioner och vansinniga bestämmelser. ”Brev till eftervärlden når sällan adressaten” heter det, så jag hoppas att huset rivs och inte brinner.

En dag när man konstaterat att gatuvåldet hade ökat var det en hög kvinnlig chef på Socialstyrelsen som trodde sig kunna avhjälpa detta genom att minska storleken på ölburkarna. När skall svenska myndigheter få kontakt med livet utanför?

I Falun fanns ett stort diskotek och pub med namnet Ophidia. Jag hade spelat där några gånger och var mycket god vän med krögaren som hette Lasse. Det kunde bli lite stökigt ibland så Lasse hade anställt en världsmästare i tyngdlyftning vid namn Hans Bettenbourg. Sista dagen man fick servera mellanöl arrangerades en jättefest som man följdriktigt kallade Gravöl. Jag var engagerad och min fru följde med, liksom vår lille bebis Aron. Vi for dit i vår Mazda kombi.

Jag framträdde men när vi skulle resa hem såg bilen mycket baktung ut. Stänkskydden släpade nästan i asfalten Det visade sig att krögaren tagit tyngdlyftaren till hjälp med att fälla baksätena för att fylla bilen med mellanöl från golv till tak. Massor av backar burköl. Min fru satt med Aron i knäet i framsätet och jag körde mycket försiktigt hela vägen hem. Nästa morgon fyllde jag jordkällaren till drygt hälften med öl.

Ett par dagar senare ringde krögaren på pub Rackarbacken i Uppsala. Han ville engagera mig och undrade om jag kunde ta betalt i mellanöl. Situationen var så komisk att jag nappade och anlände hem med massor av mellanöl. Så fick jag besök av en krögare från Östhammar och han presentade mig med sju backar mellanöl. Nu var jordkällaren full från golv till tak och fyra backar stod i förrummet.

För att hindra folk från att hamstra hade man lurat pressen att skriva att mellanöl inte kunde lagras någon längre tid. Jag öppnade dock sista burken av märket Finlandia nio år senare och det var inget fel på den.

Sommaren efter mellanölsförbudet var het. Så en dag dök min herr Vreesvijk upp oanmäld som vanligt och han sov över några nätter. Så mitt på dagen när det var olidligt hett ställde jag den löjliga frågan: ”Vill du ha en öl?”

Vi gick in i förrummet till jordkällaren och han trodde inte sina ögon när han skådade mitt öllager. Här var det svalt och skönt, där vi satt på varsin trave ölkartonger. Vi var tvungna att ha en liten springa på dörröppningen för att få ljus. Det var svalt och mysigt under första ölen men under den andra frös vi så vi skakade. Vi upprepade våra jordkällarbesök många gånger de följande dagarna. Det var då jag skrev följande lilla epos:

Nykteristen är en skit
som är fånig utan sprit!