Min goda vän och kollega på en lokaltidning i Sverige halkade på en isfläck och bröt både handled och axel. Det frågades om jag kunde göra lite inhopp under hennes sjukskrivning, vilket jag gärna ville. Ja, jag fick först frågan om att åka till Sverige och vikariera, vilket hade varit underbart, men jag var fortfarande inte frisk efter en influensa och äldsta dottern hade precis insjuknat i detsamma, så det passade dåligt att resa.

Jag hann inte ens börja jobba, så blev jag sjuk igen. Större delen av dagen stod jag lutad över ett element och huttrade av en feberfrossa som inte gav med sig, tills jag sent på eftermiddagen kröp upp i sängen och lyckades genomföra en telefonintervju under filtar, täcken och med en envis hosta som gjorde det svårt att prata.

Dagen efter mådde jag ännu sämre och på kvällen träffade jag en läkare som skrev ut en antibiotikakur.

Antibiotikan gav mig livet tillbaka, kändes det som, och efter helgen var jag visserligen svag och energilös, men feberfri med möjlighet att jobba. Gjorde två telefonintervjuer på måndagseftermiddagen och längtade efter tisdagsmorgonen när jag skulle skriva texterna, det skulle bli roligt!

Då brakade helvetet lös.

Det hade förvarnats om stora regnmängder i några dagar så jag var inte oförberedd när det började tränga in regnvatten genom väggen bakom bokhyllorna och den stora byrån i hallen. Vatten brukar läcka in där när det regnar mycket. Från lunchtid och framåt gick jag med moppen och svabbade upp vatten för att det inte skulle bli så stora mängder att det nådde vardagsrummet med den tjocka mattan. Det var rått och kallt inne, bara vid soffan fick man värme från den tända brasan.

Vid läggdags satte vi på elementet i sovrummet och jag gick till köket för att starta varmvattenberedaren för att kunna ta en varm dusch nästa morgon. Poff, sa det så blev huset mörklagt. Strömmen hade gått. Och den kom inte tillbaka.

Vi kurade ihop oss hela familjen i vår lilla dubbelsäng med en bredd på 135 centimeter och läste för barnen i ficklampans sken. Det var iskallt och trångt och det blev inte mycket sömn den natten.

Strax innan gryningen började det åska. Det dånade och blixtrade och regnet forsade ner. Översvämningen i hallen hade under natten runnit in i badrummet. Katten Vargen slickade törstigt i sig av pölen på hallgolvet, han avskyr sin egen vattenskål.

Vi klev upp till ett mörkt, kallt och blött hus på tisdagsmorgonen. Sambon tände ljus i köket och i badrummet, och åkte sedan till skolan med barnen nästan utan frukost i magen, eftersom brödet som låg i frysen inte gick att värma i mikron när huset var strömlöst.

Jag moppade upp vatten i ljus från ficklampan tills solen gick upp bakom regnmolnen och gjorde det lättare att se.

Då och då blinkade det utanför vårt hus. Hela byn slocknade av strömavbrott ungefär en gång i timmen. All möjlighet till kommunikation var nu borta, inte bara wifi utan också det mobila internet var dött, och det gick varken att ringa eller ta emot samtal. Jag svabbade golv och hoppades att sambon hade kunnat ringa efter en elektriker från jobbet.

Vid tiotiden tröttnade jag på att vänta på elektriker, sprang ut till bilen i regnet och åkte en halvmil från byn där mobilen brukar fungera även vid storm. Meddelanden trillade in i mobilen, bland annat ett från sambon som berättade att en elektriker skulle komma vid halv elva. Jag skyndade mig hem igen för att öppna.

Två elektriker kom och konstaterade att det var varmvattenberedaren som var boven. Den var paj, men de fick i gång elen och lovade att komma tillbaka med en ny varmvattenberedare, kanske samma kväll eller nästa dag. Jag påminde om att de inte kunde meddela mig om vilket, eftersom vi inte kunde använda telefon eller internet.

Jag svabbade upp de nya pölarna i hallen och badrummet, ställde en skål under ett hål i kökstaket samt två grytor på våningen ovanför, där regnvattnet droppade in genom två andra hål. Sedan tog jag bilen och åkte två mil till min kanadensiske kompis som hade internet, och hann precis fram till en bokad telefonintervju klockan 13. Efter 25 minuter hemma hos kompisen fick jag slänga mig i väg igen för att hämta yngsta dottern i skolan.

Meddelade kollegan i Sverige att jag inte hade kunnat skriva något eftersom strömmen hade gått och wifi var borta, men att jag skulle sätta mig och skriva hos en kompis på eftermiddagen.

Ingen mat fanns färdig på grund av elbristen, så vi samlades alla fyra i familjen på en bar för en sen lunch. Där nådde internet oss och den ena elektrikern meddelade att han skulle komma tidigt nästa morgon med en ny varmvattenberedare. Jag skrev till kollegan:

”Översvämning i hallen, vatten sipprar in genom väggen. Telefonkommunikation och internet borta i byn. Katastrof hemma.”

Därefter åkte jag tillbaka hem till min kompis för att skriva färdigt artikeln som brådskade. Han var så snäll. Upplät sitt kontor, kokade te, gav mig nötter och element och det var så trevligt att sitta där och jobba och i bakgrunden höra familjen som stöka med middag på nedervåningen och lyssnade på Abba.

Men kompisens barn skulle läggas. Jag fick åka hem igen. Begrundade att jag kört åtta mil den här dagen bara för att skriva en artikel och ringa ett kort samtal.

Vilket oväder! Dimman låg otroligt tjock, det gick inte att se många meter. På vägen hade det ramlat ned stenblock och tjocka grenar efter kraftigt regn och vind och jag körde långsamt och kryssade mellan hindren. Trots det hann jag inte bromsa i tid för ett stort nedfallet träd som låg tvärs över vägen. Skärrad körde jag vidare och var tacksam över att både jag och bilen hade klarat oss.

Moppade upp den hela tiden växande pölen på golvet och la mig sedan att sova. Sov bättre denna natt när vi kunde värma sovrummet.

När jag vaknade på onsdagsmorgonen tänkte jag att elektrikern nog skulle bli försenad. Jag både hörde och såg hällregnet från himlen och svabbade upp så mycket vatten att jag strax fick gå ut i regnet och tömma skurhinken. Det åskade, blixtrade, haglade, blåste och regnade galet mycket.

Jag oroade mig över jobbet. En text jag mejlat föregående kväll skulle läsas igenom innan publicering. Jag var säker på att svarsmejlet hade kommit, men jag kunde inte kolla det utan internet. Jag hoppades att elektrikern skulle vara snabb så att jag kunde åka i väg, läsa min mejl och skicka texten för publicering. Skrev ett meddelande till kollegan i Sverige med förhoppningen att internet skulle komma tillbaka för någon minut och bära med sig meddelandet till honom:

”Artikeln om 24 Sju är klar men S ville läsa. Det har hon nog gjort men jag kan inte kolla mejlen, en ny varmvattenberedare installeras, vi har inte haft varmvatten sedan i förrgår.”

Elektrikern kom en timme för sent, dyblöt, med en enorm kartong i famnen. Han förklarade att det läckte in vatten genom hans husvägg också och att han hade stått och moppat upp vatten en stor del av morgonen.

Medan han grejade i köket fortsatte jag att torka upp på golvet, som aldrig blev torrt, och bytte hinkar under hålen i taket. Ett nytt hål hade dykt upp ovanför entrédörren, det rann in regnvatten genom sovrumsfönstret och det hade dessutom öppnats två nya sprickor i kökstaket, varifrån det rann regnvatten i rännilar längs köksväggen och bildade en stor pöl under och runt kylskåpet. Jag bestämde mig för att strunta i den tills det blev mindre att göra med pölen i hallen som bara växte.

Jobbet stressade mig mycket, det var verkligen problematiskt det här. Trodde kollegan mig, han där uppe i varma, trygga Sverige, eller trodde han att jag hittade på ursäkter för att slippa jobba? Nu kunde jag inte ens berätta varför min artikel dröjde. Det kändes hopplöst.

Elektrikern tog god tid på sig med varmvattenberedaren. Jag som trodde att det skulle gå fort. Jag satte mig i soffan och började skriva en ny artikel i Word, som ju inte kräver internet. Skickade nya meddelanden till min kollega, trots att de gamla inte kommit fram. Funderade om jag kunde lämna elektrikern ensam hemma medan jag åkte i väg för att jaga internet.

”Jag ska åka till en annan by och skriva klart skolsociala teamet när varmvattenberedaren är på plats. Jag tycker också att den bör gå ihop med frånvarostatistiken.”

Då gick strömmen igen. Elektrikern begrep ingenting. Strömmen hade visserligen gått i hela byn fyra gånger samma morgon, till och med trafikljusen slocknade, men det här var ett nytt lokalt strömavbrott i huset.

Elektrikern gick runt med min ficklampa och lyste i alla elcentraler i väggarna. Hittade tre jordgetingbon i en av dem, men getingarna bar inte skulden för strömavbrottet. Elektrikern försökte ringa sin chef. Jag påminde honom att det inte går att ringa alls från vår by i ovädret, så han gav sig av i bilen till en grannby för att ringa.

Nytt försök till kommunikation med kollegan i Sverige:

”Du verkar inte ha fått mina meddelanden, jag åker i väg och söker internet så fort installatören kommer tillbaka.”

Jag torkade upp på golvet och satte mig att skriva igen, med filt över benen och en katt och en hund på var sida. Vi hade det riktigt mysigt medan vi väntade på elektrikern. Efter trekvart klev han in igen i sällskap med sin chef. Det rann vatten om dem båda efter den korta promenaden från bilen.

Efter 20 minuter var de säkra på att det oförklarliga strömavbrottet berodde på att det rann in vatten på sladdarna i sladdhärvan i köksväggen. När vattnet torkade skulle elen komma tillbaka, och så skulle det hålla på kommande dagar. Det var bara att vänta tålmodigt tills vattnet torkade varje gång strömmen i köket försvann.

Efter två och en halv timmes arbete var de klara. El i köket fanns inte på grund av de blöta sladdarna så den nya varmvattenberedaren kunde inte testas om den fungerade, men elektrikerna försäkrade mig att elen skulle komma tillbaka och att vi snart skulle ha varmvatten igen.

Jag betalade en tjock sedelbunt kontant, torkade återigen upp vatten från golvet, plockade ihop ryggsäck, dataväska och paraply och sprang upp till bilen i regnet. Var riktigt, riktigt stressad över jobbet nu. Planen var att köra hem till ett par kompisar någon mil bort för att öppna det där mejlet och sedan sitta och skriva hos dem. Min kollega skulle få den brådskande artikeln strax efter svensk lunchtid. Det var planen.

Jag hade aldrig kunnat ana vad som skulle hända därnäst…

Fortsättning följer nästa vecka…