En enkät som en av Spaniens ledande tidningar nyligen gjorde på sin hemsida visade att 88 procent av de som svarade anser att det existerar korruption i deras hemkommun. Det är en skrämmande siffra och det värsta är att de förmodligen har rätt. Korruptionen behöver inte vara så radikal som exempelvis härvan Malaya, som genomsyrat hela administrationen i Marbella och som enligt de senaste uppgifterna tvättat ofattbara 670 miljoner euro. Det kan lika väl röra sig om borgmästare som gynnar anhöriga och vänner med antingen välbetalda poster eller feta kontrakt – eller både och. Eller de många dokumenterade fallen där makthavarna i små landsortskommuner sett mellan fingrarna när det gäller de strikta byggrestriktionerna på landsbygden.

Officiellt tar politikerna avstånd från korruptionen, men i praktiken är det ganska högt i tak. Kanske beror det på att få har händerna helt rena och kanske är det så illa som att partierna inte skulle lyckas fylla sina vallistor, om de bekämpade korruptionen helhjärtat.

En fråga som dyker upp naturligt är varför korruptionen verkar vara så utbredd just i Spanien. Någon kan frestas att tycka att spanjoren är en ovanligt tjuvaktig typ, men detta är naturligtvis inte helt sant. Som vanligt är förklaringarna många.

Först får man konstatera att den allmänna uppfattningen hos befolkningen åtminstone varit att “alla politiker är lika skurkaktiga”. Detta var en av de främsta förklaringarna till att Jesús Gil y Gil kunde behålla makten i Marbella så länge. Skandalerna minskade inte hans stöd, då väljarna accepterade en viss grad av korruption så länge han fick saker gjorda.

Denna uppfattning att korruptionen är allmän har utan tvekan varit ett av de svepskäl som de korrupta använt för att rättfärdiga sitt agerande, åtminstone inför sig själva. “Om inte jag gör det, gör någon annan det”. Politikerns samvete har varit renare av övertygelsen att hans korrumperade agerande är “normalt” och därmed accepterat.

Vidare bär de politiska partierna en stor del av skulden, då de hittills vägrat bekämpa korruptionen på allvar. Tvärtom är den vanligaste reaktionen hos ett parti att försvara sina representanter när de misstänks för brott. Extremexemplet på senare tid är Partido Popular, som i samband med Gürtelhärvan inte bara försvarat de misstänkta utan till och med gått till angrepp mot både regeringen och domstolsmyndigheterna.

Ytterst beror korruptionen inte så mycket på personlig oärlighet som ett mycket bristfälligt system. Lokala politiker har allt för stor makt när det gäller främst byggnadsfrågor och kontrollen är minimal. Dessutom är det orimligt att förtroendeposterna än idag är personliga och behålls av politikerna, även om de hoppar av det parti som de blivit invalda för. Det öppnar upp dörren på vid gavel för den som dagen efter ett val önskar sälja sig till högstbjudande partigrupp.

Slutet på korruptionen kommer först när både systemet och mentaliteten ändras – och dessa går hand i hand.