Helomvändningen som regeringen, med Zapatero i spetsen, gjorde i maj underkänner den politik som socialisterna själva drivit och samtidigt väcker den en mängd frågetecken kring huruvida den nuvarande regeringen är kompetent att styra den spanska skutan i den finansiella stormen.

En öppen mikrofon avslöjade redan för flera år sedan en av huvudorsakerna till den kris vi nu befinner oss i. Den relativt nye oppositionsledaren på den tiden José Luís Rodríguez Zapatero hade just avslutat ett ekonomiskt forum och vände sig till socialistpartiets dåvarande finanstalesman Jordi Sevilla. “Det här gick väl ganska bra”, sade Zapatero och fick till svar från Sevilla: “Visst, det enda som återstår för dig att veta om ekonomi kan jag lära dig på två eftermiddagar.”

Zapatero är regeringschef sedan sex år i Spanien och kan naturligtvis inte förväntas kunna allt. Därför har han till sin tjänst en stab på inte mindre än 200 rådgivare. Problemet är att regeringschefen helt klart inte lyssnar på sina rådgivare, åtminstone inte finansexperterna. Hans envishet att först förneka krisen och sedan vägra skära ned på utgifterna har lett till flera interna konfrontationer. Det mest uppmärksammade ledde till att den tidigare och erkänt skicklige finansministern Pedro Solbes, före detta finanskommissarie i EU, lämnade regeringen förra året. Han efterträddes av en mindre rutinerad men uppenbarligen mer eftergiven Elena Salgado, som fortsatte på Zapateros utstakade väg att bemöta krisen med ökade anslag. Resulatet är att Spanien på mindre än två år gått från ett överskott i statsfinanserna till ett underskott på 11,2 procent.

Trots varningar från både kollegor och internationella finansorgan har Zapatero vägrat ändra sin politik. Inte förrän nu i maj, efter Greklands kollaps och närmast ultimatum från både EU-kommissionen och USA:s president Barack Obama, kom reaktionen med besked. Problemet nu är att åtgärderna vidtagits under press och på rekordtid. Det gör att många av förslagen både är ogenomtänkta och i vissa fall orealistiska.

Under maj månad har regeringen ändrat sig närmast dagligen. Ofta rör det sig om helomvändningar mot vad som förkunnats bara något dygn tidigare. Bristen på samordning mellan de olika departementen verkar också total. I slutet av maj förkunnandes att landets kommuner med omedelbar verkan skulle förbjudas att belåna sig ytterligare, ett dekret som publicerades i den statliga bulletinen BOE 24 maj. Dagen efter meddelade finansministern Salgado att dekretet i verkligheten ska träda i kraft vid årsskiftet och att uppgiften i BOE berodde på ett tryckfel. Dagen efter det medgav dock Zapatero att det inte var fråga om ett skrivfel utan att regeringen ändrat sig, uppenbarligen på grund av motståndet från kommunerna. Regeringen är alltså inte bara så vilsen att den ändrar sig stup i kvarten utan känner sig nu även föranledd att ljuga, för att dölja detta faktum.

Oppositionspartiet Partido Popular har länge anklagat socialistregeringen för att vara velig och improvisera finanspolitiken. Den senaste månadens händelser ger PP uppenbarligen rätt. Problemet är att det enda regeringsalternativet väcker en rad frågetecken själva, inte minst för det sätt på vilket Partido Popular tyglat korruptionsskandalerna och splittringarna i de egna leden.

Den som hittills varit förhoppningsfull om en snar lösning på krisen kan nog börja oroa sig nu.