Det är hög tid att sluta ifrågasätta om det är korrekt att kalla Vox för ”extremt” eller ”högerradikalt”. I flera veckor har radikaler, uppmuntrade av Vox, demonstrerat utanför socialistpartiet PSOE:s huvudkontor på Calle de Ferraz i Madrid, liksom andra partikontor runt om i Spanien. Deras utseende och paroller kan göra vem som helst mörkrädd och medan Partido Popular endast tvetydigt tagit avstånd från de radikala demonstranterna så har Vox öppet stött dem och istället kritiserat polisen som försöker upprätthålla ordningen.

Trots alla manifestationer runt om i Spanien i protest mot Pedro Sánchez uppgörelser med de katalanska separatistpartierna, så har han alltså lyckats bli omvald för en ny mandatperiod som regeringschef. Framgången beror inte så mycket på de påstådda eftergifterna, som den bakomvarande anledningen till att åtta vitt skilda grupper i parlamentet varit villiga att rösta fram honom. Det som enar dem är att samtliga avskyr Vox.

Oavsett vad man tycker om Pedro Sánchez kan ingen förneka att han är en sällsynt skicklig strateg. Med facit i hand var det ett mästerligt drag att kalla till nyval bara timmar efter vänsterns svidande nederlag i kommun- och regionvalen den 28 maj. Sánchez dagar vid makten verkade på valnatten vara räknade, men han hade kapacitet att förutse vad som skulle ske och slå mynt av det.

För även om Partido Popular skördade stora framgångar i främst regionvalen, var det tydligt att partiet skulle bli avhängigt av Vox i ett flertal områden. Sánchez och hans rådgivare förstod att om de kallade till nyval till slutet av juli så skulle valkampanjen sammanfalla med alla uppgörelser mellan PP och Vox, vilket mycket riktigt inträffade. Omedelbara konsekvenser av det radikala partiets agenda, som förnekande av kvinnovåld och censur av kulturevenemang, väckte ramaskri och livade upp den dittills slumrande vänstern.

Socialistpartiet och deras koalitionspartner Sumar, som varit nere för räkning, lyckades förhindra att högern fick den majoritet som de nästan tagit ut i förskott. Händelserna efter riksvalet den 23 juli spelade också som planerat Sánchez i händerna. PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo fick snabbt stöd av Vox som kandidat till regeringschef. Även om det skedde utan krav på att ingå i en framtida regering så var avtalet tillräckligt för att övriga dörrar skulle skulle slås igen för högerblocket. Feijóo säkrade 172 röster, men behövde minst 176 för att komma till makten.

Även om man tillhör de som firar att extremhögern hålls borta från landets regering så finns också objektiva argument för att bäva inför den mandatperiod som nu startar. Carles Puigdemont. kommer nämligen avsiktligt göra livet surt för Sánchez, för att vinna sympatier hos de radikala separatisterna. I den bemärkelsen konkurrerar nämligen Junts med ERC, under devisen ”Ju sämre, desto bättre!”