Raúl Pérez var inte ensam om att sänka vin till botten av havet. Champagnehuset Veuve Clicquot håller på med några prov i Bottenhavet, efter att deras vin hittades 2010 i ett vrak från Åland. Det var några av de äldsta flaskorna som hittats, men knappast de bästa. Nu gör de ett test under vetenskapliga former, man vet ju aldrig. Dessutom har bodegor runt om i världen, från Bordeaux och Kroatien till Australien och Kalifornien, sina egna undervattensprojekt.

Pérez undervattensvin var också ett prov och kanske mer ett reklamjippo. Det visade sig att det var bara 900 flaskor som fickt bada och resten gick den normala vägen. Men historien fick mig att vakna till och när jag hittade hans Sketch på Corte Inglés, köpte jag den. Till ett pris av nästan fyrtio euro var det den dyraste albariño som jag köpt, men också den bästa!

Sketchs druvor har vuxit på gamla plantor, som växer nära strandkanten i Meaño, nära Cambados. Druvornas tjocka skal skyddar dem från havets vindar. Vinden, som fångar upp det bräckta vattnet i Ría de Arousa, ger en speciell sälta till vinet. Ungefär som en Manzanilla från Sanlúcar. Musten får fermentera i 750 liters franska ekfat och ligga tillsammans med sitt skal under tolv månader. Det har givit vinet en elegans och komplexitet, mycket mer än andra albariños. Krämigt och fylligt men samtidigt friskt och fräsch. Det här är ett stort vin. Inte undra på att Robert Parker gav det 96 poäng 2009!

Nu började jag bli intresserad av Raúl Pérez. Jag tyckte hans namn lät bekant. Mycket riktigt, i mina anteckningar dök han upp dels från hans familjs bodega Castro Ventosa, dels från hans egen Bodegas y Viñedos Raúl Pérez, båda med ursprungsbeteckningen Bierzo. Jag hade köpt in viner från båda bodegorna utan att veta vem som stod bakom dem och en del hade jag rekommenderat här i Sydkusten. Håll öga efter de snällt prissatta El Castro de Valtuille Jóven samt Crianza men också för den dyrare Centenarias. Från hans egen bodega tycker jag mycket om hans unga La Clave och den något äldre Ultreia Saint Jacques. Hittar du någon vit Ultreia Claudina så köp den! Ultreia är för övrigt ett romerskt hälsningsord på pilgrimsvandringen till Santiago.

Raúl föddes 1972 i det lilla samhället Valtuille de Abajo (León) på familjens vingård, som varit i släkten sedan 1700-talet. Men Bierzo var inte känt för kvalitetsviner, närmare tvärtom. Den druva som växte här är lokala Mencía. Den hade introducerats av munkar från Bourgogne, som framställde vin för att göra pilgrimsleden till Santiago mer uthärdlig. För dem handlade det om att producera så stora skördar som möjligt och ett vin som man kunde sälja för en billig peng. Så var det fortfarande när den unge Raúl kom hem till gården i mitten av 90-talet. Men det skulle hända saker när Álvaro Palacio, som hade gjort underverk i Priorat, och hans unge släkting Ricardo kom till Bierzo 1999. Jag skrev om deras framfart där i Sydkusten 2015, men jag glömde en ung man som hjälpte dem, Raúl Pérez.

Samhörigheten med Palacio har verkligen burit frukt och Pérez viner klassas åtminstone lika högt som sin läromästares. Men där Álvaro Palacio går in för att göra ett område berömt har Raúl gjort allt för att en druva skall bli det, Mencía. Genom att skära ner blomningen och minska produktionen för varje planta har man fått ett mycket fylligare vin. Dessutom har han låtit äldre plantor fortsätta i produktionen långt senare än de trettio år som tidigare varit normen. Nya idéer som äggformade fermenteringsfat har provats. Ingen idé har varit för tokig eller dum och vinerna har varit fantastiska!

Detta har väckt stor uppståndelse inom vinvärlden och Raúl Pérez har blivit en mycket eftersökt konsult. Nu kan man se hans fingrar både här och där. Inte bara i Bierzo utan överallt: Rías Baixas, Monterei, Ribera Sacra, Asturias, Madrid, Portugal, Sydafrika… Och inte bara med Mencía utan med alla möjliga druvor. Han reser drygt 140 000 kilometer varje år och det hela toppades 2016 när han fick titeln ”Världens bästa vinmakare” av den franska(!) vinguiden Bettane & Desseauve.

Ett av hans senaste projekt stötte jag på i våras när jag fick en flaska Fondillón av min kompis Jan Björkrudh. Fondillón är ett märkligt vin från Alicante. Det görs på övermogna Monastrell-druvor, som villigt låter sig förfaras och blir ett ”vino rancio”. Sedan förvaras vinet i stora fat under mycket lång tid och mognar. Minst tio år tar det att få fram en riktig Fondillón och oftast mycket längre. I mitten på 1800-talet var det dyrast av alla starkviner. När du kunde köpa ett utmärkt portvin för cirka 150 franc per hektoliter och betalade 200 för en riktigt bra sherry, fick du betala 800 för en Fondillón! Tyvärr så råkade Fondillón dock ut för vinlusen och glömdes bort. Men inte helt och nu försöker man blåsa liv i vinet igen. Det görs av Bodega Monovar och det är hit som Raúl Pérez har knutits. Jag bjöd Jan på en aperitif från flaskan innan vi skulle gå ut och äta middag. Jag hade den ljuvliga smaken i munnen fortfarande tio minuter senare när vi klev in på restaurangen!

Två goda viner och en julklapp

Godeval 2017
Valdeorras. Druva: Godello
Det här är ett välsmakande vin från ett DO långt in i Galicien, nästan på gränsen till Castilla y León. Valdeorras betyder ”gyllene dal” och det här är en gyllene dryck från den. För mig är det en frisk, härlig dryck med en blommig doft. Druvan Godello är samma som Raúl Pérez använder i sin La Claudia, men här till ett betydligt bättre pris. Runt tolv euro.

Almirez 2016
Toro. Druva: Tinta de Toro
Det här är ett av mina favoritviner. Senast jag drack det var på den enstjärniga restaurangen Gaig i Barcelona i förra månaden. Det är en ljuvlig kombination av elegans och styrka. Nästan svart i färgen med en total doft av frukter och mineraler. Visst hade den varit ännu bättre om den hade fått några år på sig, men den var ruskigt bra redan. Om du vill smaka på Toro är den här ett av de bästa sätten att göra det. Runt 15 euro.

Riedel Amadeo
Österrike
Jag vill gärna slå ett slag för att man skall dekantera mera. Jag är av den bestämda uppfattningen att nästan alla bra vin tjänar på att dekanteras, vitt som rött. Att bara öppna en flaska räcker inte för att väcka vinets smaker från att ha varit instängt i åratal. Nu behöver man inte en Riedal Amadeo för nästan 300 euro, men det blir ett väldigt bra samtalsämne!