Nu för tiden duar man ju varandra riktigt duktigt, så umgänget går bra i alla fall! ”Hej, hej du!” Det var mera ordning förr! Då, under den höviska tiden, titulerade man varann och använde efternamn. Det hela repeterades hela tiden, och repetition är all kunskaps moder. Så här kunde det låta:

”Nej men se goddag fru Nilsson! Hur står det till med fru Nilsson? Och hur är det med herr Nilsson? Ska ni tillbringa sommaren i stugan i år, eller åka till fru Nilssons bror och svägerska, professorn och professorskan Snillesson? Jaså, jaha! – Adjö då fru Nilsson!” Vad folk hette i förnamn var ofta inte känt, inte förrän man druckit ”du-skål”. När man då ”fått” förnamnet, vid denna högtidliga ceremoni, glömde man det aldrig.

Namn på viner kommer jag förstås aldrig ihåg. Men tänk – förra året vann jag en vinprovartävling! Närvarande var en stor skara middagsätande, uppklädda, eleganta människor, säkert stronga vinkännare allihop. Vinerna hette en massa konstiga saker – så det var ju ingenting för mig! Men denna tävling gick ut på att känna dofter, och min näsa är det inget fel på. Det svåraste var ett vin som jag klassificerade som ”brylépudding”. Ingen annan hade skrivit någonting så urbota dumt, så jag vann hela tävlingen. Det var nämligen rätt! Otroligt – namnet på detta vin, eller något annat för den delen, hade jag ingen ANING om! Men det var det ju ingen som visste, så i dessa kretsar betraktas jag som Stor Expert.

Nu har det varit påsk igen, märkvärdigt så tiden flyger iväg! Denna helg har jag beundrande betittat de präktiga processionerna i Jesu namn, samt glatt glott på den gula naturen. Tänk så passande av den att klä hela sig i den gyllene påskfärgen! Ginst och mimosa har målat hela min värld. Ibland visade sig också någonting gult och runt på himlen, vad det nu var?

Mina kära barnbarn har varit på besök. Föräldrarna också förstås, men de små liven dominerade hela tillställningen. Så dom låter hela tiden! Att det finns så mycket energi, leklust, förtjusning, ilska och charm i så små varelser! Lusten att dra ner allting på golvet för att se hur det ser ut inuti gör att hemmet blir lätt kaotiskt. Och farmor njuter, men går snart på sina knän – mera än vanligt. Det onda knät mår visserligen lite bättre, men vid minsta ansträngning låter det ”knäpp, knäpp”. Knäpp!

Nu har jag inte tid längre, för jag ska fortsätta läsningen av en tjock engelsk familjeroman med MÅNGA konstiga namn. Få se nu om jag minns vem som önskade livet ur Geoffrey Winterbottom i början av boken, och vem som skickade heta kärleksbiljetter till Mrs Cowdray-Simpson någonstans i mitten. Var det månne major Ernest Promptoncastle? Bläddra, bläddra. Kollaps – bryt ihop!

Strunt i namnnojan! Vill önska Dig, och Dig och Dig en strålande gul och kul VÅR!