Vissa kvällar störs poesin av pågående kräftkalas, ibland hos mig. Med folk som ser tokroliga ut i pappershattar och granna hakklappar. Alla äter, smaskar, sörplar och slafsar. Och njuter! Det sjungs mer eller mindre intelligenta snapsvisor – ofta mindre!

Kan inte värdinnan någon passande sång på spanska, undras det. Men i Spanien sjunger man ju inte till drickat, så det blir svårt. Erinrar mig dock ramsan: ”Arriba, abajo, al centro, adentro”. Ingen begriper nånting, men förstår att man ska dricka på slutet. Saludos amigos!

De svenska sommardagarna har sedan mitten av juli varit mest dystra och grå, Sverige har slagit upp ett molnparaply över sig. Men nu på slutet har det ”spanskat” till sig. Solen har tittat fram igen, och det är varmt. I Stockholm flanerade folk omkring i shorts och såg turistiga ut.

Under mitt besök i Kungliga Huvudstaden betittades och belyssnades musikalen ”Mamma Mia”. Lyssnandet bjöd på en del problem, eftersom ljudnivån kunde golva vem som helst. Jag som redan är halvdöv, var rädd att bli heldöv, så jag höll för öronen nästan hela tiden. Har dom som sköter ljudkontrollen bara ETT läge på sina reglage och spakar eller vad det heter? Alltså full gas hela tiden! Man hörde inte vad artisterna sjöng, och själva handlingen verkade vara i enklaste laget. Annars var det bra – oj, vad svenska artister är duktiga på att sjunga, spela, dansa, le och se tjusiga ut!

Hade tänkt ta tåget till Stockholm för en gångs skull, och låta min lilla bil få vila sig vid sommarstugan. Men det GICK inte! Alltså, i Blekinge går det inga tåg alls, för hela rälsen är uppriven i och för elektrifiering. Dock går det buss, som heter Tågbussen, för att man ska förstå att den är ett tåg. Så får man byta till tåg då i Kristianstad, och sedan till Stockholmståget i Hässleholm. Alla dom där sakerna gick som dom skulle, men att skaffa biljett från Sölvesborg gick inte!

När jag omsider kom fram på telefon till SJ:s bokning hamnade jag i Korpilombolo nånstans, där den trevliga damen på tråden erbjöd mig diverse olika biljetter, alla tämligen dyra. Och alla med varierande priser, beroende på dag och tåg och min ålder och på hur många resande som fanns på tåget, hur lokföraren mådde och om solen sken. Vilka upptåg! Jag säger bara det: Sverige har fått snurren! – Det fick bli bilen, som vanligt.

Nu rattar jag söderut igen, mot mitt kära vinterviste på Solkusten. Vill ni vara så vänliga och sänka temperaturen en aning, se till att det är strålande på dagarna, fast gärna lite strilande på nätterna, samt sjasa iväg dom största turisthoparna, så jag får njuta i lugn och ro! Tack, tack!

Vi ses!