På stränderna slår parasollerna ut som i brokiga blomsterrabatter, och människor steker sig bruna och röda. Dom röda blir det synd om – det svider och bränner överallt. En del svenskar och engelsmän ångrar nog timmarna på playan. Det vore säkert bättre med ”hembränt”, som i detta fall inte är lika starkt.

Sitter på en restaurang vid strandpromenaden och betraktar folket som vandrar förbi. Förvånansvärt många har storståtliga magar som fritt exponerade guppar fram över små badbyxor. Inte särskilt vackert, men maginnehavarna verkar lyckligt obekymrade. En del av dom är även utrustade med tatueringar lite överallt. ”Engelsmän” väser min sambo förtrytsamt. (Observera att han själv är engelsman!) Kanske är man mera kritisk mot sitt eget folk?

En del spanska familjer vandrar förbi, prydligt uppklädda i finskjortor och söndagsklänningar. Svenskar finns förstås också i mängden. Dom är ganska lätta att känna igen, även om forna tiders träskor och träningsoveraller försvunnit. Men den sportiga stilen finns där, och den blonda kalufsen. Och så är dom oftast i avsaknad av jättemagar! Men just denna dag ser dom lite ledsna ut – Sverige har åkt UR Fotbolls-VM!

Visst var det snöpligt, hör ni, att vårt stolta landslag spelade en sån slät match mot Tyskland! Vart tog Slatans beryktade bolltrillande vägen, och HUR kunde Hinke missa en straff? Det är ju nästan straffbart, ur svensk synvinkel! Håller nu tummarna för England, som i alla fall har viss svensk anknytning. Och naturligtvis för Spanien, mitt nya kära hemland.

Som ni märker är jag tämligen idrottsintresserad, dock bara när det gäller STORA tävlingar, där länder slåss mot varann. Det är alltid en giganternas kamp, ett fredligt stridande utan så mycket lidande. Ett mycket spännande rännande!
Så har det firats Midsommar. Svenska Kyrkan hade sillbord och snaps, sjungande och gungande till glada sommarlåtar, midsommarstång och ”Små grodorna”. Efter allt detta trevliga vandrades till stranden , eftersom våra roliga vänner ”konsul-innan” och ”konsulinnan-innan” berättat att där pågick ett eldigt firande av Juan Bautista, eller Johannes Döparen, som han heter på svenska. Och mycket riktigt, massor med människor hade samlats och trängdes och trivdes runt sprakande brasor i den varma sommarnatten.

Både natten och stämningen var varm – dock gick en och annan tanke till Sverige denna natt. Till sommarnatt ”som inte blir av”, till dragspelsmusik, blomsterkransar och dans på bryggor. Men i nästa ögonblick tänkte man på spöregn, kyla och myggor, och tyckte att vi har det alldeles underbart här på vår solkust.

Varför firade jag just nu min första midsommar i Spanien? Jo, det beror på mitt onda knä, som snart ska opereras. Åtminstone påstår dom på det stora lasarettet att det ”nog” blir i juni. Men juni är snart alldeles slut, och jag med! Har ont – men det är bara att leva på och se glad ut.
Kanske är operationen på gång när detta läses, och förhoppningsvis är jag också på gång när vi hörs igen!

Till dess önskas alla en fullkomligt UNDERBAR sommar!