Att kunna gå igen, nästan som en normal människa, är en upplevelse i sig! Den spanska knäoperationens sviter biter sig ännu fast en aning, och tillfrisknandet blev kanske inte så knäkort som jag kortsiktigt och lite knäppt inbillade mig! Men framåt går det, utan käpp, käpprätt åt skogen, eller vart jag nu ska.

Man haver varit kulturell också minsann! Här har avverkats en mängd museer, från Marinmuseum i Karlskrona till Zornmuseet i Mora. I de marina salarna beskådades krigsskeppsmodeller, verklighetstrogna interiörer från kanondäck där kulorna dånar, och de praktfulla galjonsfigurerna från gamla krigsfartyg. En del ser så hotfulla ut, så man anar att avsikten var att fienden genast skulle dö av skräck.

Ett roligt museum är fiskemuseet i blekingska Hällevik. Här finns de så kallade blekingeekorna, stabila farkoster som användes som fiskebåtar. Naturtrogna dockor agerar besättning. Roligast var guiden, som på genuin listerländska (i det närmaste obegriplig) berättade vitt och brett om allting. Dessutom gjorde han konster med ett snöre, som han ideligen slog knutar på – knutar som han sedan med en enkel handskakning fick att upplösas i intet. Och så berättade han, vad vi tror och såvitt vi kunde begripa, fräcka historier. Det tyckte han själv var viktigare än fiskehistorier. Han var snäll och glad, och fast man inte fattade så mycket om nånting så blev man på gott humör.

I Dalarna beundrades Zorns konst, och att bli förtjust i den är ju ingen konst. Vilka färger på dalkullorna i brassken, vilket vackert vatten med glittrande, glänsande vågor på akvarellerna! Ack, va´ cellerna i syncentrum aktiverades och fascinerades!

Gruvmuseet i Falun är mera jordnära, om man säger så. Vet ni förresten att Stora Kopparbergs Bergslag är världens äldsta bolag? Det har funnits i mer än tusen år. Från Falun fördes kopparmalmen vida ut i världen, och Falun var Sveriges näst största stad under l600-talet. Om gruvdriften vittnar det enorma rashålet, som är 100 meter djupt och 300 meter brett. ”Gamla Mormor” kallades gruvan i Falun. När hon rasade ihop, en midsommardag på l600-talet, omkom ingen alls, för alla var lediga. Det var ju en gruvlig lycka!

Ett museum kvar, Carl Larsson-gården i Sundborn. Allting ser ut precis exakt som på de välkända reproduktionerna som hänger i de flesta svenska hem. Så på pricken lika, så egentligen behöver man inte åka dit! Fast rart är det!
I Stockholm skulle vi också vara kulturella härom kvällen, och gick på Dramaten för att se Jan Malmsjö i en tung pjäs av Ibsen. Och nog var den tung! Trött efter alla upplevelser kändes den som att få en tegelsten i huvudet, så jag somnade och sov djupt och gott under större delen av pjäsen. Och det var ju värt pengar det med!

Hej då! Är alldeles snart tillbaka i ett kul och kulturellt Spanien.