Lördagsförmiddagar i centrala Granada bjuder oss ett kaos av bilar och människor. Gång på gång passerade vi de nu välkända platserna i vår jakt på en plats att ställa vår bil. Såväl gator som parkeringshus var fulla till bristningsgränsen. Då plötsligt fick vi se en parkeringsplatsskylt vi inte sett förut. Pilen verkade gå i fel riktning men i vår desperation tyckte vi oss inte ha något annat val. Gatan klättrade i skarpa svängar uppåt och neråt och blev samtidigt smalare och smalare. När vi trodde att vi kommit helt fel såg vi infarten till det lilla parkeringshuset och skylten signalerade att det faktiskt fanns plats att få.

I porten möttes vi av en parkeringsvakt. Han log åt oss, gav oss parkeringsbiljetten och frågade: ”Skall ni stå här länge?” ”Några timmar” svarade vi och det var då det hände. Mannen pekade och sade: ”Ställ er då här uppe på de reserverade platserna, där nere är de så trånga.” Lydiga som vi är körde vi in bland platserna med ”Reservado” målat i rött längs väggarna. När bilen sedan var parkerad och vi var på väg mot centrum slog det mig med självklar tydlighet. Den mannen måste ha varit en ängel.

Jag tror på änglar. Både sådana med vingar och sådana som inga har. En del av er kanske tycker att jag är naiv men jag är övertygad. Allt för många gånger har jag mötts av oförklarlig godhet i utsatta situationer för att tvivla. Jag tror att våra förutbestämda meningar om vad som är en ängel och vad som inte är det kan förvilla oss att inte se några alls.

Vi har blivit lärda att änglar har vingar, vita kläder och guldlockigt hår men de flesta berättelser om änglar i Bibeln ger en helt annan bild. Där handlar det om människor som möter någon som ser ut som vilken människa som helst och inte förrän ängeln försvunnit har man förstått vad det var man faktisk mött. Det handlar heller inte om att änglar måste vara himmelska väsen utan varje människa kan för en stund få vara en ängel för en annan. Huvudsaken är vad ängeln för med sig, en hälsning av kärlek och omsorg från Gud.

Nog tror jag att det är viktigt att hålla utkik efter hur Gud handlar med oss genom vardagliga händelser. Men kanske är det så att vi inte i första hand skall försöka att få syn på änglar utan att istället göra allt för att själva bli människor som bär bud om godhet och kärlek. Inte i en desperat jakt på mål och mening i livet utan i tacksamhet för allt det Gud redan givit oss. Inte i ett försök att sätta allt ljus på oss själva utan för att försöka spegla Guds ljus till dem vi möter.

Säkert kommer många fortfarande att le åt vår, som de tycker, naiva tro på änglar. Men låt oss plantera några frågetecken hos dem genom att visa hur tryggheten och värmen sprider sig när vi ger vidare av det Gud redan gett oss.