De arbetsmarknadsreformer som hittills genomförts har varit närmast verkningslösa. Kanske det beror på att problemet behandlas från fel håll.

Hittills handlar debatten om hur man ska underlätta för arbetsgivarna att anställa personal, utan att det går för mycket ut över arbetarnas rättigheter. Paradoxalt nog har anställningsstimuleringen till stor del handlat om sänkta avgångsvederlag.

Enligt statistiken finns det nära fem miljoner arbetslösa i Spanien. De flesta, om än inofficiellt, medger dock att den svarta marknaden är utbredd, så stor som uppemot 25 procent av BIP. Det skulle innebära att den verkliga siffran är mer än en miljon färre arbetslösa.

Då kanske problemet inte är så mycket att arbetsgivarna inte har råd att anställa som att många företagare och anställda föredrar att jobba svart. Under byggbommen föddes en närmast sjuklig anställningsmoral, där både arbetsgivare och anställda bär skulden.

Frågan är hur man löser detta. En åtgärd borde vara skärpt kontroll, men istället för att satsa på detta har kronofogden lidit åtstramningar den senaste tiden. Samkörningen av olika register lyser också fortsatt med sin frånvaro.

Faktum kvarstår. Om den svarta marknaden verkligen är så stor som en fjärdedel betyder det, rent teoretiskt, att alla Spaniens ekonomiska problem skulle vara lösta om man kunde komma åt hela den marknaden. Det tål att tänka på!